Kommentera krönikor

Äntligen är det dags att få läsa och kommentera era kompisars krönikor. Vissa har skrivit tillsammans medan andra valt att skriva själv. Varje elev ansvarar för att kommentera två texter. Vilka texter du ansvarar för finns angivet längre ner. Läs så många du kan, för här finns intressanta tankar att ta del av!

Om du inte hittar din krönika kan det bero på att du inte tydligt talat om för mig att det är okej eller att du lämnat in en papperskopia. Mejla gärna så lägger jag ut den!


Arbetsgång för din kompisrättning:

-Läs igenom krönikan två gånger.
-Fundera på om texten uppfyller kraven för en krönika, finns de typiska dragen med?
-Lyft fram några saker du gillar med texten. Förklara varför du tycker att det är bra. Det kan handla om både språk och innehåll.
-Sist tar vi den konstruktiva kritiken. Kan du ge något tips till skribenten för att göra texten ännu bättre. Välj ut någon sak för skribenten att jobba vidare med.


Dessa krönikor ska du kommentera:
1 Farouk, Elias och Saga
2 Oliver, Klara och Emma H
3 Agnes, Elias och Cassandra (finns ännu endast i papperskopia)
4 Jesper F, Felicia, Jesper B och Eric
5 Klara, David och Olivia
6 Agnes, Richard, Lars
7 Gabriel, Hanna, Ali och Emma H
8 Emilia, Joar och Eric(finns ännu endast i papperskopia)
9 Jesper F, Moa, Nathalie och Serina
10 Hanna, Sophia och Julius (finns ännu endast i papperskopia)
11 Jeanina, Therese, Jesper B och Erica
12 Malin, Ali, Sebastian och Richard
13 Martin, Cassandra, Sophia (finns ännu endast i papperskopia)
14 Felicia, Moa och Oscar
15 Emilia, David och Anton
16 Emil, Emma och Erica
17 Oliver, Linnea, Nathalie och Sofia
18 Sophia, Myka och Jeanina
19 Serina, Madeleine och Malin
20 Emil, Myka och Linnea
21 Farouk, Emma och Martin
22 Gabriel, Anton, Sebastian (finns ännu endast i papperskopia)
23 Julius, Joar och Oscar (finns ännu endast i papperskopia)
24 Therese, Lars och Sofia
25 Olivia, Saga och Madde






 

Delprov B

Inom kort kommer vi att ha delprov B Muntligt delprov. Provet kommer att utföras precis som vi tidigare övat. Se nedan:

Delprov B – Muntlig uppgift i par

Eleverna lyssnar på litterära texter och arbetar sedan muntligt med handling och innehåll. Delprovet har två huvuddelar: ett samtal om en uppläst text samt en muntlig presentation.

Fokus:

-         att förstå texten, urskilja centrala detaljer, dra slutsatser och tolka helheten.

-         att fördjupa förståelsen genom samtal med en kamrat

-         att själv kunna uttrycka de gemensamma slutsatserna inför restenav gruppen.

Arbetsgång:

1.     Eleverna paras ihop i grupper om 4, dela också in gruppen i jämna par.

2.     Papperet med stödpunkter delas ut. Eleverna får ej anteckna utan ska endast ha punkterna som stöd.

 

3.     Meddela paren vilken text de ansvarar för att presentera.

4.     Eleverna lyssnar till den första texten.

 

5.     Alla par samtalar om texten utifrån punkterna. Det ansvariga paret förbereder också sin presentation.

6.      Det ansvariga paret presenterar sin text för de andra.

7.     Det andra paret kommer med synpunkter eller kommenterar saker som tagits upp. Håller de med eller tycker de annorlunda?

8.     Eleverna lyssnar till den andra texten.

9.     Det ansvariga paret presenterar sin text för de andra. Osv.

Frågor till texten

Du får ej anteckna utan ska endast ha punkterna som stöd!

q  När händer detta?

q  Var händer detta?

q  Vilka är personerna?

q  Vilken relation har personerna till varandra?

q  Vad är det som händer?

q  Hur kan situationen tolkas?

q  Vad kan ha hänt innan?

q  Vad tror ni händer sedan?

q  Vilket tror ni är textens budskap?

(formulera en frågeställning)

Egna erfarenheter och kunskaper kan också kopplas till tolkningen av texten.

Krönika 25 Pengar leder inte alltid till lycka

Jag har sett filmen Jakten På Lycka, som handlar om bl.a. att ha och förlora pengar.
Huvudpersonen, pappan, Chris Gardner (Will Smith) gör allt och mycket mer för att försörja sin familj, hustrun, Linda Gardner (Thandie Newton) och sonen Christopher (Jaden Smith) och skaffa sig ett jobb på börsen. Ju längre tiden går, desto fler problem uppstår för Chris och han råkar på allt fler problem. Pengarna tar slut och han kan inte längre försörja familjen, Chris fru lämnar honom och paret bråkar om vem som ska få ta hand om Christopher. Det slutar med att Christopher följer med Chris och dem hamnar ute på gatan. Dem får chansen att komma in på härbärget över en natt och får sedan leta sig till andra lämpliga sovplatser ute på gatan. Chris och Christopher får tillfälle att hyra en mans lägenhet, vilket är jättebra, ända fram tills Chris har lånat för mycket pengar från sin kompis att betala hyran på lägenheten och han får till slut inte låna mer och blir utsparkad från lägenheten, ut på gatan, igen. Dem hittar sedan en toalett på en tunnelbanestation där dem stannar över natten, där inne kan dem tvätta av sig lite och låsa dörren om sig så dem kan få sova ifred, eller åtminstone så att Christopher kan få sova.
Chris lämnar Christopher på dagis medan han själv går till sitt tillfälliga jobb och försöker samla in pengar till honom själv och hans son.  

Att vara jätterik och ha jättemycket pengar att göra av med behöver inte betyda att man är lycklig. Visst, man kan köpa vad man vill och unna sig vad man vill. Men det finns dem människor som utnyttjar pengarna på fel sätt. T.ex. till att köpa droger och sprit. Sedan har vi dem människor som verkligen använder pengarna till något bra, t.ex. finns det dem som skänker bort sina pengar till behövande personer, som fattiga människogrupper, barnhem, barnsjukhus etc. Det tycker jag är det bästa sättet att spendera sina pengar på, hjälpa andra!
Dem tankar som jag tror att vissa människor kan ha om sina pengar är att dem kan spendera pengarna hur dem vill och dem tänker oftast inte på hur dem spenderar sina pengar förens det är försent. Jag säger inte att detta gäller alla, självklart finns det dem som använder sina pengar på ett bra sätt, t.ex. till att hjälpa andra.

Den här filmen fick mig att börja tänka på att inte ta något för givet. Alla ska ha lika mycket rätt till saker och ting, alla ska ha likadana möjligheter och ingen ska behöva bo ute på gatan för att dem inte har tillräckligt med pengar till en lägenhet.

Det som jag vill ha sagt med den här krönikan är att; alla har det inte lika bra/lätt, alla har inte samma möjligheter till saker och vissa behandlas sämre än andra. Om jag fick bestämma och vara den som kan ändra på saker, så skulle jag göra så att alla fick lika mycket rätt och möjligheter. Ingen ska behandlas sämre än någon annan.

Krönika 21 Det är inte bara jag - du gör det också

Den plötsliga explosionen på skärmen lyste upp rummet där jag satt och tryckte, inte för att jag själv lade märke till det. Det var mer som en irriterande påminnelse från en liten röst i mitt undermedvetna. Just då var vad som hände i mitt spel mycket intressantare, verkligheten kunde vänta, jag höll på med något viktigt!

I typ en halvtimme hade jag försökt att vinna över den där förbannade bossen* och just som jag började överväga att ge upp såg jag den ljuvliga synen av min fiende som föll handlöst till marken.

Jag är medveten om att det där lät ganska hemskt, men efter en halvtimmes svärande och åtskilliga high potions* skulle du nog också ropa ”YES!” och köra en halvdan segerdans*.

Det där kanske lät lite tragiskt, att jag satt ensam i ett mörkt rum och stängde ute verkligheten, men det är så vi spelnördar spenderar en stor del av vår fritid. Jag vet att det är nördigt, men det betyder inte att jag socialt efterbliven. Om du skulle fråga någon som jag känner så är jag säker på att en av sakerna de skulle ha att säga om mig är att jag pratar väldigt mycket och länge - de flesta orkar faktiskt bara lyssna de första få minuterna av mitt pladder, sen zoonar* de liksom bort från samtalet.

Men tillbaka till ämnet nu. Jag är säker på att du som läser detta någon gång varit riktigt inne i något, typ en spännande bok eller film. Det händer alla. Vi spelnördar råkar bara ut för det lite oftare än andra, åtminstone vi som spelar ”djupare” spel, som jag brukar kalla dem. För mig är ett djupare spel ett spel som fokuserar på historieberättandet, inte coola effekter.

Hur vimsigt det här än har låtit så är det som jag vill ha sagt att det är okej att bli helt uppslukad av något som man tycker mycket om, må det vara böcker, spel, träning, TV-program eller någonting helt annat. Det finns såklart gränser, men de brukar vara ganska uppenbara. T. ex: det är dags att sova när man måste läsa om en sida i boken för att man har glömt bort vad som stod där.

* ”Chefen”, den svåraste fienden i området som oftast visar sig innan du kan ta dig vidare i spelet.

*Direktöversatt från engelska till ”hög dryck”, är en bättre version av ”potion” som återställer livspoäng till karaktärerna i spelet.

*I det här fallet: när någon försvinner in i sin egna lilla värld för att ta sig igenom en konversation med mig med sin mentala hälsa i behåll. (Ja, jag är så irriterande ibland.)

* När du efter en tids spelande märker att ditt sätt att sitta fått någon kroppsdel att somna, vilket tvingar dig att hoppa omkring i rummet för att få igång blodomloppet igen.

Krönika 20 Att på tjugo dagar bestämma resten av ens liv

”Känn pressen av gymnasievalet försvinna, välj ……gymnasiet”, det är en av alla dem frestande reklamer som susat i mina hörlurar i flera månader nu. Hörlurarna är nya, jag fick dom av pappa i julklapp. Trots detta så har jag flera gånger på sistone bara velat kasta dem på marken. Det för alla reklamer som tjatats om och om igen i dem och får mig ännu mer stressad. Just denna reklam lät mycket bra och det hördes som ett gymnasium som jag hade kunnat börja på. Problemet är det att i samma sekund som namnet på gymnasiet så har mitt huvud kopplat bort det. På varje station tåget stannar sitter det uppe planscher och affischer från olika gymnasier, alla vill berätta hur bra dem är och varför man ska välja deras gymnasier.    

Jag går i nian nu och om tjugo dagar ska jag veta hur mina minst tre år framöver, helst lite vad jag vill göra senare också. Jag har nu chans att bestämma hur mitt liv ska se ut, hur mycket jag ska tjäna och hur jag ska bo. Det här är det största valet jag gjort i mitt liv och det har mitt huvud tagit in för länge sen. Problemet är att min kropp inte gör något av det, jag tänker att jag ska gå på öppna hus och kolla i kataloger men gör det aldrig. Jag tror det är för mycket i mitt huvud med både läxor, valet och fritid. När jag har så mycket att göra och så mycket i huvudet så blir istället ingenting gjort.

Det är nog ändå inte min press som är den största, det är pressen från familj, vänner och skolan som är den värsta.  Vuxna idag säger att valet är så viktigt och att man ska tänka efter i bra tid och att det förändrar våran framtid. Men dem har nog aldrig känt hur det känns att alla frågar hela tiden om vad man vill. När mamma och pappa var små så fanns det bara en skola att välja på. Det ända de behövde tänka på var vilken linje de skulle gå. Vi har både skola, linje och ställe att välja på. Det vuxna har lite svårt att tänka är att man faktiskt kan ändra sig om det skulle bli fel. Det är inte livsavgörande, utan man kan välja sen om man vill plugga vidare eller om man vill börja jobba.

Många skolor var på var på Stockholms gymnasiemässa för några månader sen, jag var till och med där med pappa dagen efter men trots detta hjälpte det mig inte mycket. Det var massa folk där och allt blev jätterörigt. Alla ville berätta om deras gymnasier vilket jag uppskattar men jag kom tyvärr inte ihåg vilka gymnasier som lät bra.

Jag tror att det är bäst att improvisera, välj det som känns bäst i det tillfället. Välj ett gymnasium som du kommer vilja gå till och ha roligt på istället för att gå till en tråkig skola för att få en bra utbildning.

Lyssna på andras tips men välj vad som känns rätt för dig även om folk omkring dig säger att det är omöjligt eller dåligt.

Krönika 19

Jag kom på mig själv med att sitta och titta på gamla foton för någon vecka sen. Det fanns många bilder på mig när jag var liten, men jag märkte att det inte fanns så många bilder på mig från senare år.

Jag minns när jag alltid ville vara med på bilder som liten. När jag ser bilderna kommer jag ofta ihåg vad som hände just när bilderna togs, hur kul vi hade, vad vi gjorde och sådant. Och visst är det roligt att sitta och titta på bilder som är tagna de senaste åren, tillsammans med kompisar. Då minns i alla fall jag verkligen hur roligt det var när bilderna togs, och jag kommer ihåg saker vi skrattat åt. Vem bryr sig egentligen om man gör en ful min eller så? Det finns ju minnen att skratta åt i bilderna, och det är det viktigaste, eller?

Jag vet med mig att speciellt tonårstjejer inte längre vill vara med på bild. Alltid när jag ska ta kort på mina kompisar, så är det någon som vänder sig bort, springer iväg eller gömmer sig bakom någon annan. Det är så tråkigt att man inte bara ler och låter en ta kort. Och då leder det till att i alla fall jag smygfotar mina vänner, och sedan visar bilden för dem och vägrar att ta bort den om kompisen ser hyfsat normal ut. Fast ibland blir bilden så ful och suddig att vi inte kan sluta skratta på flera minuter. Och ibland gör man bara en ful min för att man inte ska råka se dum ut. Fast sen om någon säger typ ”se bara normal ut och ignorera kameran”, så blir det genast omöjligt att se normal ut.

Nästan alltid när mina föräldrar ska ta kort på mig och mina syskon, så vänder minst en av oss bort sitt ansikte. Men nästan aldrig jag, för jag tänker mycket på hur det då blir när jag blir stor, och vill se foton på mig själv från tonåren eller visa mina vuxna kompisar, och också se bilder på dem. Det går ju inte om de säger att det inte finns bilder på dem för att de vände bort sitt ansikte jämt.

Så det jag vill säga till alla ni tonåringar som vänder bort fejset när någon vill ta kort; sluta med det, för det kommer ni ångra när ni blir äldre!

Krönika 18 Jodå, tomten finns!

Jag har tänkt på det här när det gäller gamla skrönor om alla sagofigurer som man än idag ljuger om. Ta till exempel tomten. Alla vuxna vet att tomten inte existrerar på riktigt. Med tanke på att alla paket får inte plats i en enda släde, tomten är för bred för  att komma ner för skorstenen, tiden räcker absolut inte till (med tanke på att han har 1 tusendels sekund till varje hus) och att renar kan flyga är helt uteslutet. Så varför  ljuger man för sina barn och övertalar de att tomten finns? För vi alla vet att när barnen sedan växer upp så kommer de ändå inse att det inte var sant. Så den stora frågan är då, varför för man vidaren den här lögnen?

Visst så vet vi alla att man kan lura i barn det mesta, eftersom att barn har en väldigt livlig fantasi plus att barnen litar på det som de vuxna säger. Och jag har ju såklart själv, precis som alla andra, blivit lurad som barn att tomten finns. Att som liten blivit tvingad att sitta i knäet på pappa, utklädd till tomte – medans jag livrädd skriker för glatta livet. Vems idé var det att man skulle börja med att ljuga för sina egna barn? Varför kan man inte säga som det är? Att julen firas egentligen i samband med att man hedrar kristu födelse? Men nej, man ska iställe gå runt och säga att man firar julen för att en tjock läskig gubbe ska komma hem till dig och dela ut paket.

Och det här påverkar ju hela marknaden också. Man kan till och med säga att den riktiga anledningen till att julen finns, är för att alla vuxna ska bli totallt stressade, barn ska få paket bara för att jesus föddes och marknaden höjer sina priser för att tjäna mer pengar just runt jul.

Och så klagar alla människor på att alla invandrare kommer med nya traditioner till vårt land, medans våra traditioner är väldigt dumma i sig själva. Till midsommar så hoppar vi som små grodor runt en midsommarstång som ser ut som ett könsorgan, på påsken så dekorerar man växterna med färglada fjädrar, och på halloween så klär vi ut oss till monster och går runt och ber folk om godis.

Hur vrickat är vårt samhälle egentligen?

Så när ni väl blir föräldrar en vacker dag, tänk efter ordentligt: Varför trycka i era barn massa lögner som är falska? Varför inte säga som det är att vi firar julen på grund av jesus födelse eller att det är en årstid då man ska umgås och spendera tid med familjen?

Sen så är tandfén en helt annan sak, men det tar vi en annan gång.

Krönika 17 Klädindustrins påverkan på våra liv

Hela den varma gårdagen spenderade jag tillsammans med min vän i Stockholm, där vi ofta brukar vara. Det är en mycket vacker stad så därför promenerade vi längs vattnet en bit och åt på ett mysigt café. Vi gick även runt och tittade på allt som fanns, vilket mestadels var affärer och därmed blev det ganska mycket shopping. Innan vi åkte dit hade jag inte planerat att köpa någonting alls, men på hemvägen upptäckte jag till min fasa att min plånbok var mer än 2000 kr fattigare… utan att jag hade planerat det eller ens behövde det, hade affärernas propaganda och lockande butiker fått mig att köpa alldeles för mycket kläder. Tröjor, jeans, shorts, koftor, trosor, en klänning och det tog inte slut där. När jag tittade igenom kassarna kom jag ihåg att jag hade köpt allt från strumpor till en tjocktröja i alldeles för stor storlek. Jag vill ju såklart inte skylla mitt vårdslösa shoppande på affärerna, men jag måste säga att de är experter på att få oss människor att handla. Med fin inredning och glad personal, rolig musik och fina bilder på modeller lockar de fram shopaholicen i alla oss.

Där satt jag alltså på tåget mot min hemstad med inte mindre än sju olika kassar i händerna. Jag undrade hur jag kunde ha låtit mig själv handla så mycket, och jag är säker på att jag inte är den första som har känt så efter en shoppingrunda men inte heller den sista. Jag visste att jag nog skulle råka göra samma misstag flera gånger igen i framtiden. För saken är den, att butiker nöjer sig inte med att skapa en kollektion för varje årstid och låta kunderna vara nöjda med kläderna de köpte för några månader sedan. De producerar hela tiden nya kläder, skapar nya moden och sätter på så sätt nya trender hela tiden. Modet är ständigt i rörelse och det som var jättepopulärt förra månaden ser nu plötsligt konstigt ut i allas ögon. Därför drivs vi alltså att handla nya saker hela tiden som stämmer in med det nya modet och det här mönstret verkar aldrig ta slut. Jag skulle alltså vilja säga att det är affärerna som bestämmer hur våra kläder ska se ut, lika mycket som kändisar och personer på tv.

Det här kretsloppet av shopping påverkar tyvärr mer än bara våran personliga ekonomi. Det har en dålig effekt på miljön, då vi producerar mycket mer tyg och diverse andra material som behövs till kläder när de skapas. För att inte tala om alla stackars barn- och fabriksarbetare som måste göra nya kläder hela tiden bara för att vi slänger de förra som de gjorde direkt.

Klädindustrin har även en stor inverkan på hur vi ser på människors kroppar och hur en normal kropp ska se ut, då alla klädesmodeller är otroligt smala och vackra. Det spelar alltså en betydande roll inom kroppsfixeringen som råder i världen idag, vilket jag tycker borde utnyttjas på ett motsatt sätt. När vi köper kläder är det naturligt att vi jämför oss själva med modeller och skyltdockor och att vi även förväntar oss att kläderna ska sitta likadant på oss som på dessa onaturliga kroppar. När de inte gör det, eller när vi direkt ser att vi är dubbelt så stora som  modellerna bidrar det mycket till den redan existerande utseendefixeringen. Affärerna tillsammans med klädindustrin borde använda denna makt till att få människor att må bättre över sig själva och vara stolta över hur de ser ut! Genom att använda modeller som ser ut som riktiga människor i alla olika format kan de få många unga människor att må otroligt mycket bättre.

Krönika 16 Kan pengar köpa lycka?

När man var liten fanns det ofta dyra leksaker som man ville köpa, men som man inte hade råd med. Då önskade man att man hade hur mycket pengar som helst, så att man skulle kunna köpa det. Man skulle också kunna också kunna resa vart man ville på semester och kunna vara ledig och inte behöva arbeta om man hade så mycket pengar.

Man brukar också få reklam ofta om spelautomater på nätet, poker på nätet, lotterier och hästvadslagning, som alla handlar om att vinna pengar. Vinner man mer än man förlorar på att betala för dessa? Varför vinner bara gamla gubbar och gummor? Det är ett mysterium som nog aldrig kommer lösas, men det beror troligtvis på att det är vanligast att det är just pensionärer som är med i lotterier och på så sätt är det större chans att en gubbe eller gumma vinner.

Många vill tjäna pengar och bli rika, så att de kan ha råd med allt de vill köpa och på så sätt lyckliga. På många filmer och dokumentärer ser man personer som är jätterika och har råd men nästan vad som helst. Då är det lätt att bli avundsjuk på dem personerna, men det är ju inte säkert att de är lyckliga bara för att de har pengar.

Jag läste en krönika om en pojke som hade blivit övergiven av sina föräldrar och bodde bland en massa hundar på gatorna. Han hade hundar som han brydde sig om och hundar som brydde sig om honom. Det var också två kvinnor som var snälla mot honom: fru Leti, som gav honom och hundarna mat och Doña Rosa, som hade en ruin där hon lät honom och andra hemlösa sova. Även han hade folk som brydde sig om honom och på så sätt tror jag att han också hade lite lycka i sitt liv, trots att han inte hade några pengar alls.  

Vissa har jättemycket pengar och vissa har endast lite. Jag tror att det beror mycket på om hur ens föräldrar har haft det, om man har kämpat mycket i skolan så att man fick höga betyg och om man kämpat mycket på sitt jobb. Det beror även på om man bor i ett rikt eller fattigt land, om man bor i ett rikt land är det nog lättare att få bra utbildning och jobb och om man kommer från ett fattigt kanske det finns få jobb och man inte får så bra utbildning. Det skulle vara bra om alla hade lika mycket pengar, men då skulle det kanske inte spela roll om man kämpade mycket med sin utbildning och på sitt jobb, eftersom alla ändå skulle få lika mycket pengar.

Jag tror inte att man blir lycklig av att vara rik om man inte har någon att dela det med. Lycka kommer enligt mig från om man har folk som bryr sig om en och människor som man själv bryr sig om. Dock tror jag att det är lättare att vara lycklig om man har pengar eftersom då kanske man inte har lika mycket problem med att tex ha råd med mat och sådant. Om man inte behöver arbeta och kämpa för att få får med saker tror inte jag att man har det särskilt kul, eftersom det är roligt att ha något att se fram emot. Om man alltid skulle göra roliga saker kanske man skulle tröttna på dem och tillslut bli uttråkad varje dag.

Det jag vill säga är att man ska bry sig om det man har och ens nära och kära. Man ska se fram emot saker, men man ska också njuta av det som finns nu. Man måste jobba för att kunna vila annars är livet inte roligt och hur lycklig är man då? Folk blir lyckliga på olika sätt men av endast pengar blir man inte lycklig.

Krönika 15 Engagerad eller beroende

Jag tror att in princip alla vet hur det känns att vara helt uppslukad av något. Det kan vara allt ifrån att shoppa kläder till att spela tv-spel, så det är helt enkelt olika från person till person beroendes på vilka intressen man har. Jag själv var beroende av tv-spelsserien Call of Duty och ett tag var det så illa att jag kunde spela över fem timmar varje dag, vilket resulterade i att jag missade läxor och fick skynda med att göra dem kvällen innan de skulle lämnas in. Eftersom jag spelade så pass mycket varje dag har jag en total speltid som är över 1500 timmar på endast tre stycken spel. Direkt när jag vaknade på morgnarna brukade jag göra kaffe och spela Call of Duty i flera timmar om jag inte hade planer för dagen, då jag spelade när jag kom hem istället.

Det här är något jag vet att många känner igen sig i då jag läste att hela världens totala speltid på datorspelet World of Warcraft är 5,93 miljoner år. Det spelar ingen roll hur allvarligt ett beroende är, det är alltid ett beroende även om det gäller kaffe eller kanske droger. Det är alltid svårt att sluta med sitt beroende av olika anledningar men det är oftast vid lättare beroenden så att man tyckte till en början att det var kul och så blev det mer och mer av ens liv tills man inte kan förstå vad man gjorde innan det. Vid tyngre beroenden kan det vara så att man mår dåligt psykiskt om man inte fortsätter med beroendet eller försöker sluta, vilket gör det riktigt svårt att sluta så att det inte känns som att det är värt det.

En annan sak som jag och flera vänner lätt fastnar för är olika tv-serier då jag nästan tvingar mig själv till att kolla på alla säsonger som finns av tv-serien under så kort tid som möjligt. Detta är något jag fortfarande blir helt uppslukad av och det har inte blivit bättre, men jag känner samtidigt inte att jag behöver sluta med det då jag fortfarande har ett socialt liv.

Datorspels beroenden har nog mer än hälften av alla tonårskillar av något slag och det finns flera anledningar till att alla bör sluta helt eller lugna ner sig med det då det oftast leder till dålig hälsa. Den dåliga hälsan kommer från att man sitter still under en längre tid, inte rör på sig tillräckligt och äter dåligt.

När jag säger äter dåligt så menar jag inte att man inte äter tillräckligt utan att man äter fel. De flesta som spelar tv-spel vill få i sig något med koffein eller liknande med mycket snabb energi så att man kan hålla sig vaken under lan*. Under lan så är det ingen som vill eller orkar ta sig tid till att tänka på vad man äter eller laga riktig mat så det slutar alltid med att man har mycket energidryck och pizza nära.

Det finns in princip ingen anledning till att fortsätta med ett ”beroende” enligt mig med tanke på att det tar upp för mycket tid som du kan lägga på roligare saker som att umgås med vänner. Jag tycker även att ett beroende som datorspel kan bli lite väl osocialt i längden så det är bättre att ha vänner än att umgås med sin dator eller tv hela dagarna.

*Lan är när en grupp människor samlas och spelar något spel under en lite längre tid.

Krönika 14 Lika eller olika?

Jag sitter på sängen och ser mina två bästa kompisar stå vid spegeln framför mig och gör sig i ordning, för att snart dra iväg på fest. Jag undrar vad killarna gör just nu? Står de också framför spegeln och fixar sig? Undrar om de ser tillräckligt bra ut? Precis som mina vänner gör just nu? Jag tänker på honom, den speciella killen som också ska till festen. Jag vet att han kommer se helt perfekt ut i sitt fixade, men lite rufsiga hår. Står han kanske framför spegeln nu?

Jag tror vi alla har fått höra någon gång, tjejer är konstiga eller killar är konstiga. Ja, vi alla är lite konstiga, men den enda anledningen till varför vi tycker det, är för att vi har olika känslor, visar det på olika sätt och vi har väldigt svårt att sätta oss in i den andras sits.

Killar klagar alltid på att vi tjejer, tar så lång tid på oss när vi ska göra oss i ordning. Vi ska sminka oss, välja kläder och fixa håret. Men tar tjejer verkligen så mycket längre tid på sig, än killar? Killar ska ju också välja kläder och fixa håret, vilket tar väldigt lång tid för dem också. Att de alltid ska skylla på oss, är nog bara en ursäkt. Av egna erfarenheter vet jag att killar tar minst lika lång tid på sig som vi tjejer. När man ska iväg, är det alltid killen som är sist ut ur badrummet och är fortfarande inte helt nöjd med håret.

För bara 10 år sen fanns inte alla dessa produkter för killar som nu finns. För tjejer har det alltid funnits massa smink, hårprodukter, parfymer och kroppslotion. För killar fanns det hårvax och någon parfym. Men nu kan man gå in i de flesta butikerna och köpa både produkter till killar och tjejer. Det finns nu nästan lika mycket för båda, det enda som inte är så vanligt för killar nu, är smink.

Det är bra att det finns alla olika sorters produkter för både killar och tjejer nu, för vi alla tycker att det är viktigt att se bra ut. Det finns ju också många produkter som hjälper oss att hålla huden och kroppen ren, vilket är väldigt bra.  

Mina kompisar är klara, de ser helt strålande ut och vi är redo att gå nu. Vi möter upp killarna på stan och går tillsammans till festen. Precis som jag visste, ser han helt perfekt ut i håret och han har den där snygga skjortan på sig, som han vet att jag gillar. Festen blir perfekt den också och kvällen slutar med att vi går hem tillsammans till honom.

Vi tjejer och killar är nog väldigt lika på insidan. Det är inte mycket som vi inte är lika på. Vi kan nog vara ganska olika när de gäller att visa känslor och så, men det har inte med utseendet att göra. Vi båda är rädda för att bli sårade, för att öppna sig för en annan person eller för att bli dömda.

Krönika 12 Så kallade problem

En väldigt frustrerande sak är när man får långsamt internet. Som när man ser på videos på Youtube och det aldrig laddar klart, eller när man laddar ner filmer, med så låg hastighet att det tar flera timmar. En annan sak som är panikframkallande är när man försovit sig och man inte laddat mobilen kvällen innan, hur ska man klara sig utan batteri hela dagen? Detta kallar vi alltså I-landsproblem, löjliga problem som mest uppstår i de rikare länderna. Ett tecken på girighet och bortskämdhet.

Många av dagens I-landsproblem är relaterade till handel och shopping. Ett av de problemen som många killar har, är att man inte orkar handla kläder. Som jag till exempel, jag vet att jag måste ha nya kläder och skor, men jag varken vill eller orkar inte ta mig tid för att åka och ”shoppa”. För tillfället använder jag joggingskor. Saken är den att jag använder dem mitt i vintern.

Det här leder till att mamma måste åka in till stan efter jobbet eller på annan möjlig eller omöjlig fritid, ensam. När mamma efter dagen i stan köpt kläder och skor åt mig och kommer hem är hon såklart trött. Om jag då råkar säga att jag inte gillar det hon köpt åt mig utan att knappt titta på det, får jag ett långt tal om hur länge hon har letat och hur omsorgsfullt hon valt ut plaggen. Alltså blir jag praktiskt taget tvingad att använda vad hon nu än har köpt.

De få gångerna jag åker med någon av mina föräldrar och handlar kläder blir det ändå inte bra. Är jag med mamma och handlar vill hon vara kvar länge i gallerian, hon vill kolla i varenda butik och gå igenom alla klädställ, vilket jag då inte vill. Dock hittar vi oftast många bra och snygga plagg.  Går jag istället med pappa går det oftast för snabbt, han ogillar att handla kläder mer än mig, och i slutändan har vi inte köpt så många fina plagg som jag hade tänkt från början.

Jag är helt säker på att det inte bara är jag som har dessa problem. Det finns säkerligen fler tonåringar som är lika lata och till synes ”bortskämda” som jag själv. Sedan är detta självklart inte det ända I-landsproblemet, utan bara ett i mängden. Det vi istället borde göra är att tänka efter, få lite perspektiv på vårt agerande. För vissa människor på denna jord drömmer om att ha sådana så kallade ”problem”.

Nästa gång jag behöver köpa kläder ska jag försöka tänka att jag är lyckligt lottad som har råd med detta och jag har tur som kan välja från ett så pass stort utbud.

Krönika 11 Hej jag heter Kristin, och jag är en shoppaholic!

”I-landsproblem, jag vet!” Så brukar det ofta låta när jag och mina kompisar får dåligt samvete över vårt levnadssätt och HEMSKA vardagsproblem såsom vem som har den nyaste doften och de dyraste byxorna. Åker jag in till stan och återvänder med odraget kort, ja, då har jag varit duktig. Skänker jag 100 kronor till välgörenhet, ja, då har jag varit så duktig att jag är värd de där nya jeansen som jag med brustet hjärta lämnat kvar på hyllan i affären. Är jag en shoppaholic?

När jag strosar runt inne i en storstad, omgiven av snyggt klädda människor, mysiga caféer och affärer i massor mår jag som bäst. Grädden på moussen är om jag stoltserar runt med påsar i massor, och inte de där tråkiga plastkassarna man får från H&M, nej, det ska vara fyrkantiga papperspåsar av material regnskog. Helst med Hollister eller Levis tryckt, så att alla kan se att hon minsann handlar där. Hemskt, but so true. Ja, jag är en shoppaholic. Finns det avvänjningskurser får den sjukdomen?

När jag senare kommer hem börjar helvetet. Garderoben är full. Jag har två alternativ:
1. Köpa en större, nyare och bättre garderob.
2. Ta mig an det omöjliga och lätta på lasten hos min kära kollega (alternativet jag alltid väljer).

Att vakna på morgonen, öppna en fullproppad garderob och inte hitta något att ha på mig är en riktigt sorglig historia eftersom jag då förstår hur mycket kläder jag faktiskt äger. Då kommer det dåliga samvetet krypandes. Här står jag och gnäller över en garderob som innehåller kläder för 1000-tals kronor, medan mäniskor i utvecklingsländer inte har råd med mat eller vatten för dagen. Vad är det som har gått fel i utvecklingen? Skulle alla skippa den där supersnygga tröjan och istället skänka pengarna till välgörenhet skulle vi slå två flugor i en smäll. För det första förbättrar och kanske räddar du liv. För det andra är det ett litet, men bra, steg mot ett liv utan shopping. För du är en shoppaholic men är inte redo att erkänna det. Än.

När jag hör ordet ”shoppaholic” tänker jag på den rödhåriga och nätta flickan i filmen, med samma namn, som med hjälp av de magiska korten köper allt hon vill ha. Vi drar våra magiska kort mer än vad som behövs. I Hollywood tävlar hemmafruarna om vem som har kreditkortens guru, the black card. Det kortet öppnar många dörrar och ger status. Med det kortet skulle man lätt kunna köpa mat åt en hel by på Afrikas horn. Men så finns det ju också den där nya Louis Vuitton väskan som ingen av dina väninnor har…

För att bota denna åkomma helt måste vi få ett stopp på vårt shoppande! Om alla slutar spendera sina pengar kommer det bli färre affärer och priserna höjas. I många länder får man stora lån p.g.a. ”husbyggen” och försök till industrialisering. Men vad är våra lån? Vill du veta det..? jo, antagligen för den där väskan som du inte hade råd med men som följde med dig hem ändå, eller den nya 42” LCD tv:n som fick ta den” lilla” 32” tv:ns plats. Dock fanns ingen lön kvar, men äh, jag tar ett sms lån…

Blair Waldorf (från min favoritserie Gossip girl) är en riktigt shoppaholic. Hon slängde ur sig ett citat som fastnade i min hjärna: ”Whoever said money doesn´t buy happiness didn´t know where to shop”. Hon sa det som alla tänker men ingen vill säga. Pengar köper faktiskt lycka!

Jag och samhället är inte mogna för att bota vår åkomma än och innan vi blir det ska jag nog ta en runda på stan.

Krönika 9 Var inte så lättlurade

Igår när jag åkte bussen hem så såg jag en reklamaffisch där de gjorde reklam för ett slags piller som skulle hjälpa dig att gå ner i vikt. Affischen föreställde en pinnsmal tjej som såg väldigt glad och nöjd ut. Den synen fick mig att koppla till de lektionerna i Svenska när vi jobbade med propaganda. Jag började fundera över just de sakerna, reklam och propaganda. Jag tycker att de flesta reklamerna nuförtiden innehåller mer eller mindre propaganda. Såklart måste företagen få försöka skaffa kunder på något sätt, men vissa företag går lite över gränsen för vad som är reklam eller propaganda.

En reklamsida för Tele2 kan se ut såhär: ”99 kr i månaden, inte ett öre mer. Inte ens modemet kostar något”. Då tänker man ”Åh, vad bra! Det är gratis”. Men sedan står det längst ner på sidan en osannolikt liten text: ”En engångskostnad för inträde (295 kr) och frakt (99 kr) tillkommer”. När jag ser sådant så blir jag rent ut sagt sur. Speciellt när det är jag själv som ska köpa något. Lurendrejeri är vad det är.

Det jag undrar nu är, varför ska de alltid överdriva i reklamerna? Det ska alltid låta så extraordinärt. Vackra tjejer flänger runt med sitt ultraglansiga hår, en kille tittar på dig förföriskt genom tv:n med ett bländande vitt leende och en glad liten flicka har precis borstat sina små tänder med den nya ultra-white-super-fresh-tandkrämen. Jag vet inte hur det är med er som läser detta, men jag har slutat att tro på sådana här trick som de gör. Min hjärna har installerat något slags anti-propaganda-program i mitt huvud så min hjärna kopplar bort det jag ser så fort reklamer går över gränsen. Om de nu vill att folk ska köpa deras produkt och bli trogna kunder så varför inte bara tala sanning från början? I vissa fall förlorar de säkert bara konsumenter och det blir omvänd effekt. Jag kan erkänna att jag nog också skulle ljuga lite i min reklam om jag ville att så många som möjligt skulle köpa min produkt. Men aldrig så mycket som vissa gör.

Har ni tänkt på att rösten i en reklam också spelar en stor roll? Om de gör reklam för ”proteindrinkar” som muskelbyggare brukar använda i sin träning, så lockas folk mer till en grov mansröst än till t.ex. en kvinnoröst. Det tycker jag är ganska intressant faktiskt, att man kan lockas till olika röster. I reklamer där de behöver samla in pengar till olika fonder o.s.v. så använder de ofta bilder på ledsna barn och barnröster för att man ska bli lite sentimental och vilja skänka pengar till just den fonden. De ”utnyttjar” också kändisar i de reklamerna där de brukar sitta på en pall och prata lugnt med valpögon och berätta om all svält i världen och att de tycker att just DU ska skänka pengar. Har det gått så långt att vi hellre dras till kändisarna än till själva insamlingsfunktionen? Det är väl ändå de svältande människorna som ska spela roll, inte om det är en kändis som förespråkar för företaget, eller?

Så snälla, gå inte på fler överdrivna reklamer. Försök vara väldigt kritisk mot reklamerna och tro inte alltid att det är så bra som de säger. Det är ofta för bra för att vara sant…

Krönika 7 Fyrkantiga ögon

Datorspel är något som jag alltid sysslat med. Det är något som jag har växt upp med, varit med och sätt dem utvecklats och lagt ner tusentals timmar för att bli riktigt duktig på dem. Skulle jag man t.ex. lägga ner lika mycket tid som man gör på dataspel på någon typ av sport så skulle jag nog kunna varit världsbäst. Det är lite komiskt när man tänker på det. Hur mycket tid som går att spela datorspel.

Jag fick min första dator när jag var kring 6-7 år och redan då började jag fatta ett intresse för datorspel och själva daton i sig och hur allt funkade. Konsoler så som Nintendo 64 och playstation var bland mina favoritintressen när jag var mindre. Datorn hade liksom inte riktigt hunnit blivit så bra som tv-spelen var under den här tiden. I alla fall inte i min värld.

Ett stort minne jag har ifrån just dataspel är när jag och bror lirade ett spel som heter Age of Empire. Spelet då var någorlunda nytt och man tyckte då att det var bland det coolaste som fanns. Grafiken var avancerad och spelet i sig var himla kul. Farsan fixade en varsin data till mig och min när vi var rätt små. Jag var runt 6 när jag fick min och då måste bror var kring 8-9. Oj vad kul vi tyckte det var. Farsan var ju så klart den som var bäst eftersom han var ju den som spelat längst och kunde alla strategier för att vinna. Men småningom lärde jag mig e hel del och gav farsan en match i alla fall, trots att jag bara var kring 6 år.

Farsan visade oss när vi var lite äldre ett spel som heter Diablo ll. Jag fattade aldrig riktigt vad syftet med spelet var och hur man kunde vinna det utan jag och bror sprang bara runt i massa grottor och döda stora jävla skelett som sprang och jagade oss. Fy vad rädda vi var när pappa skulle visa oss något speciellt rum med ett gigantiskt monster i. Jag sprang in först och slog monstret i ryggen. 2 sekunder senare låg jag som ett köttblod hög på marken. Jag fick svårt att sova resten utav den veckan.

Krönika 6 Twilight beroendet hos tonårstjejer

Jag var ungefär 13 år när jag blev riktigt överväldigad för första gången, utan att riktigt förstå vad som hände.

Alla i skolan pratade om en film som var ”SÅ bra” och att man ”bara MÅSTE se den” Några månader gick, men snacket om filmen gick inte över så jag bestämde mig för att låna filmen av en kompis. Filmen hette Twilight. Jag tittade på filmen på kvällen i ett mörkt rum med ett täcke runtom mig. Precis när det började bli spännande kom min mamma in i rummet för att meddela mig att det var dags att gå och lägga sig. Jag bad henne att låta mig se klart filmen, men som mammor är lät hon mig inte göra det. Så med en liten bit kvar av filmen försökte jag att sova. Jag var helt uppspelt efter filmen med en pirrande känsla i magen. Jag hade ett behov att hela tiden skaka mina händer eftersom jag bara inte kunde sitta still. Jag var tvungen att göra något av min känsla som jag hade fått efter filmen så… jag skakade mina händer.

Med en liten bit kvar av filmen gick jag till skolan dagen efter. Jag kunde verkligen inte tänka på något annat än filmen, jag kunde inte prata om något annat än filmen och jag kunde inte sluta skaka mina händer. Filmen hade varit så mycket bättre än mina förväntningar och nu förstod jag varför alla snackade så mycket om filmen. Hela dagen så väntade jag på att dagen skulle ta slut så att jag skulle kunna få gå hem och titta på slutet.

När jag väl kom hem och fick titta på filmens slut blev jag lättad. Att jag äntligen fick veta hur det slutade.

Efter de två dagarna var jag fast. Detta hände när det var några dagar kvar innan uppföljaren till filmen kom ut på bio. ”New moon”. Jag hade lovat mig själv att inte läsa böckerna innan jag sett alla filmer. Det var ett löfte jag inte kunde hålla. När jag väl hade sett film nr. 2 så, åter igen, kunde jag inte sluta skaka mina händer och när jag skulle gå ifrån biografen så vek sig mina knän. Jag fick ta stöd mestadels av vägen för att inte falla ihop.

Jag köpte en massa tidningar om Twiligth, en massa posters och smycken m.m. om twilight serien. Allt jag köpte under den tiden hade något med twilight att göra. Kläder, smink… allt. Som mest hade jag 52 posters uppsatta på min vägg och jag hade flera som inte var uppsatta. Jag hade även en new moon kalender på väggen och två t-skirts med Robert Pattinson. Jag hade alla böcker (5st) plus att vissa böcker hade jag dubbel uppsättning av. Jag hade även en bok om hur twilight gjordes.

Jag var besatt av alla skådisar i serien och var helt övertygad om att jag var kär i Robert Pattinson, en av huvudkaraktärerna men nu, när jag vet bättre, vet jag att jag var kär i kärleken.

Nu ligger alla mina 52 (+) posters i min garderob tillsammans med kalendern. Mina böcker står i min fina bokhylla tillsammans med en ganska ny twilight bok. Jag är inte ett lika stort fan som jag var då, men jag är definitivt ett fan.

Idag tycker jag att Twilight serien är en av de bästa serier, i både film- och bokformat, som jag läst och sett. Jag tycker nog att det är awesome att det finns sådana böcker och filmer som ger unga tjejer hopp om evigkärlek och att kämpa för saker man tycker är rätt. 

Twilight serien och skådespelarna där i har en massa fans över hela världen. Det är många som reser långa vägar för att få gå på premiärer, många som tältar i veckor för att få se skådespelarna gå på röda mattan. Det finns även några som tältar i väntan på att en Twilight bok ska släppas. Jag vet att jag fortfarande vill titta på nya filmer där twilight stjärnorna är med i.

Jag tror att twilight febern håller på att gå över i och med att det bara finns en film kvar som inte än har släppts på bio. Om 5-15 år så tror jag att twilight kommer att ha blivit en klassiker och att man gör om filmerna till en nyare version.

Jag kan nog tala för många tonårsflickor när jag säger att twiligth förändrar ens liv. Om inte för alltid så för ett tag.

Krönika 5 Pengar och kärlek?

Nästan varje gång jag åker in till Stockholm ser jag någon hemlös, fattig stackare i ett hörn som tigger i tunnelbanan där kylan inte kommer åt lika väl som ute på gatan. Senaste gången jag var där kom en snäll person fram och donerade en femma till en av dem hemlösa och han blev otrolig lycklig. Då märkte jag en otroligt stor skillnad på vad människa och människa uppfattar fantastiskt. Filmen ”Jakten på lyckan” med Will Smith visar verkligen hur en hemlös pappa med sin unge kan ha det på gatan och jag kan inte sluta associera till den filmen när jag ser fattiga på gatan nu för tiden.

Människor tror att man inte kan köpa kärlek, men jag tror de har fel. Man kan ha kul utan pengar, men man får många fler alternativ att ha kul på, med pengar. I och för sig så vet ju säkert indianer knappt vad pengar är, men utöver dem så är pengar alltid ett bra hjälpmedel. Egentligen borde man kanske inte kalla det kärlek, men om man tänker efter riktigt noga så hjälper lite klirr i kassan nästan alltid till med saken. T.ex. om du ska bjuda ut någon på restaurang eller gå på bio så kostar det självklart pengar.

Rika människor har en tendens att sluta uppskatta pengar på grund av överflödet, men när de väl blir utan så märker de hur mycket det saknar dem. Pengar kan göra en girig, det kan göra en ledsen, det kan göra en lycklig och det kan göra en det mesta. Är inte det precis vad kärlek också gör en? Det kanske inte går att just ”Köpa kärlek”, men pengarna är kärlek! Detta låter som någon vis man eller kvinna skulle kunna ha postat på facebook som jag i vanliga fall skulle tyckt varit en ytterst onödig kommentar. Jag är inte ensam om att hata känslomässiga kommentarer på facebook, men ibland har dem faktiskt något vettigt att säga.

I slutändan har jag nog insett att det kanske inte går att köpa kärlek, men det går i alla fall att köpa lycka! Man blir helt enkelt lyckligare av pengar. Så tänk nu alla barn att det är viktigt att gå i skolan så ni inte hamnar på gatan och ska behöva bli lycklig för endast en ynka guldpeng!

Krönika 4 Föräldrar, hör de hemma i idrotten?

– KOM IGEN NU FÖ FAN! SKÄRP TILL DIG NU! Hör vi en kille i vårt lags pappa ropa från läktaren. Han kollar upp mot pappan och möter hans arga blick. Man ser hur hans självförtroende sjunker direkt och när han kommer in i båset sätter han sig längst bort och surar. Vi ser hur pappan går ut ur hallen och smäller igen dörren.

Det skedde en ganska liknande händelse i Uppsala som väckte stor uppmärksamhet i idrottsvärlden men också bland annat folk. Det var efter en innebandycup som pappan lämnade sin son själv mitt i vintern utanför hallen för att han hade spelat dåligt enligt pappan. När tränaren sedan kom ut för att åka hem såg han att pojken stod där själv. Han gick fram och frågade varför han stod kvar här? Pojken svarade att hans pappa har åkt hem, han tyckte att han spelade för dåligt. Tränaren ringde till pojkens pappa och sa att han behövde komma och hämta hans son, men pappan vägrade först men gav med sig senare.

Den här sortens föräldrar är sämre för idrottsvärlden. Dem är för insatta i idrotten och det blir nästan som att det är dem som utför den istället för barnen, de vill liksom för mycket. Oftast är det också de föräldrar som har idrottat själva när dem var små men inte lyckas komma upp på någon högre nivå och då vill dem att sonen eller dottern ska lyckas bättre än vad dem gjorde. De tänker rätt men gör det fel.

Det är vanligt i dagens samhälle att många vuxna tycker att ungdomar tränar för mycket dem får inte tid till sin egen fritid t.ex. att vara med kompisar eller andra intressen. Jag har själv egen erfarenhet av det där för jag var själv tvungen att lägga av med både fotboll och innebandy för att kunna satsa på hockeyn, men samtidigt så tycker jag att vuxna har fel teori. För att ju äldre du blir desto seriösare blir din idrott och för att du ska kunna lyckas med en idrott måste man våga satsa och kanske släppa taget om ett annat intresse. När du kommer upp i viss ålder är det inte bara lek längre utan det kanske handlar om din framtid.

Det här riktar vi till alla idrottsföräldrar där ute. Skärp er nu och låt era barn få idrotta på deras villkor! Er karriär är över för längesen och istället för att skälla och klaga på dem så pusha och peppa dem! Gör träningen till något kul och inte en börda för dem.

Krönika 2 Ljuset i godiset

Godiset var i alla olika former, färger och smaker. De hårda karamellerna är min favorit och jag äter nästan inget annat godis. Malin och jag såg ut som att vi hade hamnat i himmelriket. Ögonen på oss glittrade och vi tvekade inte en sekund på att gå in och låta killarna som väntade på oss, vänta ett tag till. Den fantastiska godisaffären som vi befann oss i låg långt upp på Slöjdgatan. Vi valde mellan sura, salta och söta godisar. Den lilla påsen vi fick var full och jag förväntade mig inte att den skulle bli billig. Såklart hade jag rätt och det slutade med att vi köpte en påse godis för 100 kronor. Frågan är, var det värt det? Pengar är det enda folk pratar om och man blir otroligt glad när man ser två tröjor som ser likadana ut, fast den ena kostar 50 kronor mindre. Att jag då köper en påse med hårda karameller för 100 kronor verkar rätt absurt.

Godiset var det godaste godis jag ätit, speciellt för att jag älskar karameller och inte tycker att något annat godis är särskilt gott. Killarna som vi skulle möta tycker troligen fortfarande att det var väldigt korkat att köpa godis för så mycket pengar, när vi bara skulle ha det som föda till filmtittandet, men jag ångrar det inte en sekund. Man kommer prioritera olika saker i livet. Någon gång kanske man vill ha den fina och väldigt dyra D&G-väskan man har kollat på i flera år och en annan gång kanske man vill ha godiset från den dyra godisaffären vid Hötorget. Det mesta kostar pengar och det kommer vi inte komma ifrån, men ibland måste man få offra lite extra på något helt onödigt.

De frågor som ploppar upp i huvudet efter att man har gjort en sån här grej är utav skuld. Varför skänkte jag inte pengarna till tanten utan ben som satt ett kvarter bort? Varför gav jag inte pengarna till BRIS, så att fler barn och tonåringar kunde få hjälp i kampen mot drickande föräldrar och mobbning? Situationen som uppstod för mig är troligen väldigt vanlig. När man står där och ser godiset framför sig börjar man i första hand ifrågasätta sig själv, som ”Emilia, du behöver det inte, men varför inte njuta av lite godis tillsammans med polarna? Det är väll trevligt?”. Samma sak uppstår nog i alla hem. Ibland frågar man jag mig själv ”Vill du ha den eller behöver du den verkligen?”, när det gäller en väldigt snygg jacka eller kjol. Svaret behöver jag nog inte avslöja, men trots omständigheterna är det det svaret man väljer.

Om jag frågar mina kompisar om de har kläder de aldrig använder eller plagg de bara använt en gång och som nu står och samlar damm, svarar de JA! Samma sak gäller mig. Jag har massor av klänningar och kjolar som jag använt en gång (eller ingen om jag ska vara helt ärlig). Om jag skulle lägga ihop hur mycket pengar jag har slösat på de klädesplaggen, tillsammans med många par skor och andra kläder jag inte använder, skulle jag med ganska hög sannolikhet komma upp i över 10.000 . Att se den siffran såhär, svart på vitt, är hemskt.

Som med allting annat är det reklam och snacket på skolor och jobb som påverkar oss. Om en kompis säger till mig att hon älskar Converse, kommer jag också börja göra det och sen står jag där med mina 1.500 kronor dyra skor, när jag egentligen kunde köpt ett par fejkade Converse för 200 kronor. Det är marginalen på 1.300 kronor som känns så fruktansvärt hemsk. De pengarna hade räckt i flera veckor för tanten utan ben ett kvarter bort.

Egentligen tycker jag att minst (!) 20 procent av priset på en vara ska gå till Röda Korset, men vad är anledningen till att det inte är så? Det skulle vara superbra, eller hur? Alla håller väll med?

Såklart tycker alla att det skulle vara strålande, men företagen vill utvecklas och för att det ska hända behövs pengar. Får inte företagen in sina pengar kan de inte betala ut lönerna till arbetarna. Betalar de inte ut alla löner leder det till att alla slutar och slutar alla går företaget i konkurs.

Det jag vill komma fram till är att de flesta har ett stort habegär. De vill bara ha mer och mer, om det så angår kläder eller pengar. Människor är även väldigt snåla, inte alla, men så gott som alla behåller gärna det de har fått tag i. Jag säger inte att jag är annorlunda och jag tror att det är som en överlevnadsprincip av något slag. Hoppas att världen kan förändras en dag, men många små bäckar blir till en stor å. Vi behöver börja smått och jobba oss uppåt ifrån detta habegär.

Krönika 1 Priset för skönhet

Varje kväll ställer jag in väckarklockan på 5:45 inför nästa morgon, endast för att jag ska hinna med allting innan jag sticker till skolan. En vanlig morgon för mig är att jag vaknar vid sextiden, står vid garderoben runt 15-20 min för att bestämma hur dagens outfit ska se ut. När eller om jag har bestämt mig för vad jag ska ha på mig för kläder så sticker jag ner till köket för att äta frukost, en ostmacka till exempel funkar bra för mig på morgonen. Jag är inte typen som äter så värst mycket, det har jag nog heller aldrig varit men jag är mycket medveten om konsekvenserna om jag skulle skippa frukosten eller om jag inte skulle äta över huvudtaget. Efter frukosten springer jag snabbt upp till badrummet för att platta håret, göra en fläta i luggen eller låta det var självlockigt beroende på vilket humör och hur lång tid jag har på mig. Efter det borstar jag tänderna med extra mycket fluor eftersom jag personligen inte gillar gula tänder och har aldrig gjort det. Jag kollar lite snabbt på min iPhone för att veta hur mycket klockan är. Oftast är det ca 20 min kvar tills bussen kommer, perfekt för att hinna med sminkningen.

När jag ska sova så ställer jag klockan på 07:00, 40 minuter innan jag ska gå till bussen. Jag börjar med att klä på mig, jag roffar åt mig en tröja och byxor från byrån, eller så tar jag de kläder jag hade på mig dagen innan. Jag klär på mig för att sedan gå ut till köket och äta frukost. Ofta blir det två mackor med ost, skinka eller bara smör och till det ett glas O’boy. Har vi inget gott bröd blir det fil med flingor, en klassiker. Allt detta brukar gå på cirka femton minuter. När jag har ätit klart så går jag och borstar tänderna, tar parfym och fixar i ordning håret. För att fixa håret så måste jag först blöta håret för att få ner det. Sedan måste jag föna för att hinna lägga i wax. Jag har fått in flytet på detta så det går ganska snabbt ändå. När jag gjort det så packar jag väskan om vi har idrott, annars sätter jag mig direkt och kollar på Vakna med the Voice. Det jag sparar mest tid på tror jag är att jag duschar kvällen innan, så slipper jag det på morgonen och kan sova lite längre.

Alla tjejer världen över försöker alltid att komma närmare det perfekta skönhetsidealet. Vissa plastikopererar sig, andra sminkar sig lite väl mycket eller färgar håret regelbundet.  Hur förväntar sig killar att tjejer ska se ut eller ha för personlighet för att de ska vara attraktiva? Alla vill se och känna sig perfekta på både in- och utsidan men till vilket pris?

I dagens samhälle så tror jag att de flesta killar vill leva upp till tjejers krav, tillexempel som att man ska vara biffig, magrutor, stora biceps osv. Killar står inte så länge framför garderoben på morgonen, utan tar bara några kläder som ligger där, självklart ska de vara snygga. Det de flesta killar lägger mest tid på är nog sitt hår. Hur förväntar sig tjejer att killar ska se ut eller vara för att de ska vara attraktiva? Alla vill se och känna sig perfekta, både på in- och utsidan men till vilket pris?

Hjärnaktivitet

Härligt att se att arbetet med krönikorna är igång. Nu har i princip alla läst och kommenterat de utvalda texterna och många av er har påbörjat en egen krönika. Under vecka 4 kommer ni att få skriva färdigt, mejla arbetet senast fredag 27/1!

Ganska många har varit in under fliken "Malins fråga" och besvarat frågan där. Jag väntar in de sista och kommer därefter ta upp i klasserna hur vi fortsätter arbetet.

Krönika 1 Ofrivillig bokklubb av Christer Engqvist

I kommentarfältet vill jag att du skriver in dina tankar om denna text. Utgå från krönikans typiska drag och fundera över hur denna krönika uppfyller kraven. Skriv texten i stycken.Skriv under med ditt namn.


Krönikans typiska drag:
1. En rubrik väcker läsarens intresse
2. En personlig inledning som handlar om något vardagligt skribenten själv varit med om och som många kan känna igen sig i.
3. Sedan kopplar man in det personliga till något många känner till, t ex en stor nyhet eller något ämne som är under debatt.
4. Man skriver alltid i jagform.
5. Språket är personligt.
6. Man presenterar ofta en åsikt om vad man tycker om ämnet.
7. Det ska gärna finnas humor med.

Krönika 2 Var inte rädd - gå ut på stan av Emma Hamberg




 
I kommentarfältet vill jag att du skriver in dina tankar om denna text. Utgå från krönikans typiska drag och fundera över hur denna krönika uppfyller kraven. Skriv texten i stycken.Skriv under med ditt namn.


Krönikans typiska drag:
1. En rubrik väcker läsarens intresse
2. En personlig inledning som handlar om något vardagligt skribenten själv varit med om och som många kan känna igen sig i.
3. Sedan kopplar man in det personliga till något många känner till, t ex en stor nyhet eller något ämne som är under debatt.
4. Man skriver alltid i jagform.
5. Språket är personligt.
6. Man presenterar ofta en åsikt om vad man tycker om ämnet.
7. Det ska gärna finnas humor med.

Krönika 3 Google gör jobbet lekande lätt av Ebba von Sydow

I kommentarfältet vill jag att du skriver in dina tankar om denna text. Utgå från krönikans typiska drag och fundera över hur denna krönika uppfyller kraven. Skriv texten i stycken.Skriv under med ditt namn.


Krönikans typiska drag:
1. En rubrik väcker läsarens intresse
2. En personlig inledning som handlar om något vardagligt skribenten själv varit med om och som många kan känna igen sig i.
3. Sedan kopplar man in det personliga till något många känner till, t ex en stor nyhet eller något ämne som är under debatt.
4. Man skriver alltid i jagform.
5. Språket är personligt.
6. Man presenterar ofta en åsikt om vad man tycker om ämnet.
7. Det ska gärna finnas humor med.

Krönika 4 Att våga vara snäll av Monica Zac

I kommentarfältet vill jag att du skriver in dina tankar om denna text. Utgå från krönikans typiska drag och fundera över hur denna krönika uppfyller kraven. Skriv texten i stycken.Skriv under med ditt namn.


Krönikans typiska drag:
1. En rubrik väcker läsarens intresse
2. En personlig inledning som handlar om något vardagligt skribenten själv varit med om och som många kan känna igen sig i.
3. Sedan kopplar man in det personliga till något många känner till, t ex en stor nyhet eller något ämne som är under debatt.
4. Man skriver alltid i jagform.
5. Språket är personligt.
6. Man presenterar ofta en åsikt om vad man tycker om ämnet.
7. Det ska gärna finnas humor med.