Krönika 11 Hej jag heter Kristin, och jag är en shoppaholic!

”I-landsproblem, jag vet!” Så brukar det ofta låta när jag och mina kompisar får dåligt samvete över vårt levnadssätt och HEMSKA vardagsproblem såsom vem som har den nyaste doften och de dyraste byxorna. Åker jag in till stan och återvänder med odraget kort, ja, då har jag varit duktig. Skänker jag 100 kronor till välgörenhet, ja, då har jag varit så duktig att jag är värd de där nya jeansen som jag med brustet hjärta lämnat kvar på hyllan i affären. Är jag en shoppaholic?

När jag strosar runt inne i en storstad, omgiven av snyggt klädda människor, mysiga caféer och affärer i massor mår jag som bäst. Grädden på moussen är om jag stoltserar runt med påsar i massor, och inte de där tråkiga plastkassarna man får från H&M, nej, det ska vara fyrkantiga papperspåsar av material regnskog. Helst med Hollister eller Levis tryckt, så att alla kan se att hon minsann handlar där. Hemskt, but so true. Ja, jag är en shoppaholic. Finns det avvänjningskurser får den sjukdomen?

När jag senare kommer hem börjar helvetet. Garderoben är full. Jag har två alternativ:
1. Köpa en större, nyare och bättre garderob.
2. Ta mig an det omöjliga och lätta på lasten hos min kära kollega (alternativet jag alltid väljer).

Att vakna på morgonen, öppna en fullproppad garderob och inte hitta något att ha på mig är en riktigt sorglig historia eftersom jag då förstår hur mycket kläder jag faktiskt äger. Då kommer det dåliga samvetet krypandes. Här står jag och gnäller över en garderob som innehåller kläder för 1000-tals kronor, medan mäniskor i utvecklingsländer inte har råd med mat eller vatten för dagen. Vad är det som har gått fel i utvecklingen? Skulle alla skippa den där supersnygga tröjan och istället skänka pengarna till välgörenhet skulle vi slå två flugor i en smäll. För det första förbättrar och kanske räddar du liv. För det andra är det ett litet, men bra, steg mot ett liv utan shopping. För du är en shoppaholic men är inte redo att erkänna det. Än.

När jag hör ordet ”shoppaholic” tänker jag på den rödhåriga och nätta flickan i filmen, med samma namn, som med hjälp av de magiska korten köper allt hon vill ha. Vi drar våra magiska kort mer än vad som behövs. I Hollywood tävlar hemmafruarna om vem som har kreditkortens guru, the black card. Det kortet öppnar många dörrar och ger status. Med det kortet skulle man lätt kunna köpa mat åt en hel by på Afrikas horn. Men så finns det ju också den där nya Louis Vuitton väskan som ingen av dina väninnor har…

För att bota denna åkomma helt måste vi få ett stopp på vårt shoppande! Om alla slutar spendera sina pengar kommer det bli färre affärer och priserna höjas. I många länder får man stora lån p.g.a. ”husbyggen” och försök till industrialisering. Men vad är våra lån? Vill du veta det..? jo, antagligen för den där väskan som du inte hade råd med men som följde med dig hem ändå, eller den nya 42” LCD tv:n som fick ta den” lilla” 32” tv:ns plats. Dock fanns ingen lön kvar, men äh, jag tar ett sms lån…

Blair Waldorf (från min favoritserie Gossip girl) är en riktigt shoppaholic. Hon slängde ur sig ett citat som fastnade i min hjärna: ”Whoever said money doesn´t buy happiness didn´t know where to shop”. Hon sa det som alla tänker men ingen vill säga. Pengar köper faktiskt lycka!

Jag och samhället är inte mogna för att bota vår åkomma än och innan vi blir det ska jag nog ta en runda på stan.