Kommentera krönikor

Äntligen är det dags att få läsa och kommentera era kompisars krönikor. Vissa har skrivit tillsammans medan andra valt att skriva själv. Varje elev ansvarar för att kommentera två texter. Vilka texter du ansvarar för finns angivet längre ner. Läs så många du kan, för här finns intressanta tankar att ta del av!

Om du inte hittar din krönika kan det bero på att du inte tydligt talat om för mig att det är okej eller att du lämnat in en papperskopia. Mejla gärna så lägger jag ut den!


Arbetsgång för din kompisrättning:

-Läs igenom krönikan två gånger.
-Fundera på om texten uppfyller kraven för en krönika, finns de typiska dragen med?
-Lyft fram några saker du gillar med texten. Förklara varför du tycker att det är bra. Det kan handla om både språk och innehåll.
-Sist tar vi den konstruktiva kritiken. Kan du ge något tips till skribenten för att göra texten ännu bättre. Välj ut någon sak för skribenten att jobba vidare med.


Dessa krönikor ska du kommentera:
1 Farouk, Elias och Saga
2 Oliver, Klara och Emma H
3 Agnes, Elias och Cassandra (finns ännu endast i papperskopia)
4 Jesper F, Felicia, Jesper B och Eric
5 Klara, David och Olivia
6 Agnes, Richard, Lars
7 Gabriel, Hanna, Ali och Emma H
8 Emilia, Joar och Eric(finns ännu endast i papperskopia)
9 Jesper F, Moa, Nathalie och Serina
10 Hanna, Sophia och Julius (finns ännu endast i papperskopia)
11 Jeanina, Therese, Jesper B och Erica
12 Malin, Ali, Sebastian och Richard
13 Martin, Cassandra, Sophia (finns ännu endast i papperskopia)
14 Felicia, Moa och Oscar
15 Emilia, David och Anton
16 Emil, Emma och Erica
17 Oliver, Linnea, Nathalie och Sofia
18 Sophia, Myka och Jeanina
19 Serina, Madeleine och Malin
20 Emil, Myka och Linnea
21 Farouk, Emma och Martin
22 Gabriel, Anton, Sebastian (finns ännu endast i papperskopia)
23 Julius, Joar och Oscar (finns ännu endast i papperskopia)
24 Therese, Lars och Sofia
25 Olivia, Saga och Madde






 

Delprov B

Inom kort kommer vi att ha delprov B Muntligt delprov. Provet kommer att utföras precis som vi tidigare övat. Se nedan:

Delprov B – Muntlig uppgift i par

Eleverna lyssnar på litterära texter och arbetar sedan muntligt med handling och innehåll. Delprovet har två huvuddelar: ett samtal om en uppläst text samt en muntlig presentation.

Fokus:

-         att förstå texten, urskilja centrala detaljer, dra slutsatser och tolka helheten.

-         att fördjupa förståelsen genom samtal med en kamrat

-         att själv kunna uttrycka de gemensamma slutsatserna inför restenav gruppen.

Arbetsgång:

1.     Eleverna paras ihop i grupper om 4, dela också in gruppen i jämna par.

2.     Papperet med stödpunkter delas ut. Eleverna får ej anteckna utan ska endast ha punkterna som stöd.

 

3.     Meddela paren vilken text de ansvarar för att presentera.

4.     Eleverna lyssnar till den första texten.

 

5.     Alla par samtalar om texten utifrån punkterna. Det ansvariga paret förbereder också sin presentation.

6.      Det ansvariga paret presenterar sin text för de andra.

7.     Det andra paret kommer med synpunkter eller kommenterar saker som tagits upp. Håller de med eller tycker de annorlunda?

8.     Eleverna lyssnar till den andra texten.

9.     Det ansvariga paret presenterar sin text för de andra. Osv.

Frågor till texten

Du får ej anteckna utan ska endast ha punkterna som stöd!

q  När händer detta?

q  Var händer detta?

q  Vilka är personerna?

q  Vilken relation har personerna till varandra?

q  Vad är det som händer?

q  Hur kan situationen tolkas?

q  Vad kan ha hänt innan?

q  Vad tror ni händer sedan?

q  Vilket tror ni är textens budskap?

(formulera en frågeställning)

Egna erfarenheter och kunskaper kan också kopplas till tolkningen av texten.

Krönika 25 Pengar leder inte alltid till lycka

Jag har sett filmen Jakten På Lycka, som handlar om bl.a. att ha och förlora pengar.
Huvudpersonen, pappan, Chris Gardner (Will Smith) gör allt och mycket mer för att försörja sin familj, hustrun, Linda Gardner (Thandie Newton) och sonen Christopher (Jaden Smith) och skaffa sig ett jobb på börsen. Ju längre tiden går, desto fler problem uppstår för Chris och han råkar på allt fler problem. Pengarna tar slut och han kan inte längre försörja familjen, Chris fru lämnar honom och paret bråkar om vem som ska få ta hand om Christopher. Det slutar med att Christopher följer med Chris och dem hamnar ute på gatan. Dem får chansen att komma in på härbärget över en natt och får sedan leta sig till andra lämpliga sovplatser ute på gatan. Chris och Christopher får tillfälle att hyra en mans lägenhet, vilket är jättebra, ända fram tills Chris har lånat för mycket pengar från sin kompis att betala hyran på lägenheten och han får till slut inte låna mer och blir utsparkad från lägenheten, ut på gatan, igen. Dem hittar sedan en toalett på en tunnelbanestation där dem stannar över natten, där inne kan dem tvätta av sig lite och låsa dörren om sig så dem kan få sova ifred, eller åtminstone så att Christopher kan få sova.
Chris lämnar Christopher på dagis medan han själv går till sitt tillfälliga jobb och försöker samla in pengar till honom själv och hans son.  

Att vara jätterik och ha jättemycket pengar att göra av med behöver inte betyda att man är lycklig. Visst, man kan köpa vad man vill och unna sig vad man vill. Men det finns dem människor som utnyttjar pengarna på fel sätt. T.ex. till att köpa droger och sprit. Sedan har vi dem människor som verkligen använder pengarna till något bra, t.ex. finns det dem som skänker bort sina pengar till behövande personer, som fattiga människogrupper, barnhem, barnsjukhus etc. Det tycker jag är det bästa sättet att spendera sina pengar på, hjälpa andra!
Dem tankar som jag tror att vissa människor kan ha om sina pengar är att dem kan spendera pengarna hur dem vill och dem tänker oftast inte på hur dem spenderar sina pengar förens det är försent. Jag säger inte att detta gäller alla, självklart finns det dem som använder sina pengar på ett bra sätt, t.ex. till att hjälpa andra.

Den här filmen fick mig att börja tänka på att inte ta något för givet. Alla ska ha lika mycket rätt till saker och ting, alla ska ha likadana möjligheter och ingen ska behöva bo ute på gatan för att dem inte har tillräckligt med pengar till en lägenhet.

Det som jag vill ha sagt med den här krönikan är att; alla har det inte lika bra/lätt, alla har inte samma möjligheter till saker och vissa behandlas sämre än andra. Om jag fick bestämma och vara den som kan ändra på saker, så skulle jag göra så att alla fick lika mycket rätt och möjligheter. Ingen ska behandlas sämre än någon annan.

Krönika 21 Det är inte bara jag - du gör det också

Den plötsliga explosionen på skärmen lyste upp rummet där jag satt och tryckte, inte för att jag själv lade märke till det. Det var mer som en irriterande påminnelse från en liten röst i mitt undermedvetna. Just då var vad som hände i mitt spel mycket intressantare, verkligheten kunde vänta, jag höll på med något viktigt!

I typ en halvtimme hade jag försökt att vinna över den där förbannade bossen* och just som jag började överväga att ge upp såg jag den ljuvliga synen av min fiende som föll handlöst till marken.

Jag är medveten om att det där lät ganska hemskt, men efter en halvtimmes svärande och åtskilliga high potions* skulle du nog också ropa ”YES!” och köra en halvdan segerdans*.

Det där kanske lät lite tragiskt, att jag satt ensam i ett mörkt rum och stängde ute verkligheten, men det är så vi spelnördar spenderar en stor del av vår fritid. Jag vet att det är nördigt, men det betyder inte att jag socialt efterbliven. Om du skulle fråga någon som jag känner så är jag säker på att en av sakerna de skulle ha att säga om mig är att jag pratar väldigt mycket och länge - de flesta orkar faktiskt bara lyssna de första få minuterna av mitt pladder, sen zoonar* de liksom bort från samtalet.

Men tillbaka till ämnet nu. Jag är säker på att du som läser detta någon gång varit riktigt inne i något, typ en spännande bok eller film. Det händer alla. Vi spelnördar råkar bara ut för det lite oftare än andra, åtminstone vi som spelar ”djupare” spel, som jag brukar kalla dem. För mig är ett djupare spel ett spel som fokuserar på historieberättandet, inte coola effekter.

Hur vimsigt det här än har låtit så är det som jag vill ha sagt att det är okej att bli helt uppslukad av något som man tycker mycket om, må det vara böcker, spel, träning, TV-program eller någonting helt annat. Det finns såklart gränser, men de brukar vara ganska uppenbara. T. ex: det är dags att sova när man måste läsa om en sida i boken för att man har glömt bort vad som stod där.

* ”Chefen”, den svåraste fienden i området som oftast visar sig innan du kan ta dig vidare i spelet.

*Direktöversatt från engelska till ”hög dryck”, är en bättre version av ”potion” som återställer livspoäng till karaktärerna i spelet.

*I det här fallet: när någon försvinner in i sin egna lilla värld för att ta sig igenom en konversation med mig med sin mentala hälsa i behåll. (Ja, jag är så irriterande ibland.)

* När du efter en tids spelande märker att ditt sätt att sitta fått någon kroppsdel att somna, vilket tvingar dig att hoppa omkring i rummet för att få igång blodomloppet igen.

Krönika 20 Att på tjugo dagar bestämma resten av ens liv

”Känn pressen av gymnasievalet försvinna, välj ……gymnasiet”, det är en av alla dem frestande reklamer som susat i mina hörlurar i flera månader nu. Hörlurarna är nya, jag fick dom av pappa i julklapp. Trots detta så har jag flera gånger på sistone bara velat kasta dem på marken. Det för alla reklamer som tjatats om och om igen i dem och får mig ännu mer stressad. Just denna reklam lät mycket bra och det hördes som ett gymnasium som jag hade kunnat börja på. Problemet är det att i samma sekund som namnet på gymnasiet så har mitt huvud kopplat bort det. På varje station tåget stannar sitter det uppe planscher och affischer från olika gymnasier, alla vill berätta hur bra dem är och varför man ska välja deras gymnasier.    

Jag går i nian nu och om tjugo dagar ska jag veta hur mina minst tre år framöver, helst lite vad jag vill göra senare också. Jag har nu chans att bestämma hur mitt liv ska se ut, hur mycket jag ska tjäna och hur jag ska bo. Det här är det största valet jag gjort i mitt liv och det har mitt huvud tagit in för länge sen. Problemet är att min kropp inte gör något av det, jag tänker att jag ska gå på öppna hus och kolla i kataloger men gör det aldrig. Jag tror det är för mycket i mitt huvud med både läxor, valet och fritid. När jag har så mycket att göra och så mycket i huvudet så blir istället ingenting gjort.

Det är nog ändå inte min press som är den största, det är pressen från familj, vänner och skolan som är den värsta.  Vuxna idag säger att valet är så viktigt och att man ska tänka efter i bra tid och att det förändrar våran framtid. Men dem har nog aldrig känt hur det känns att alla frågar hela tiden om vad man vill. När mamma och pappa var små så fanns det bara en skola att välja på. Det ända de behövde tänka på var vilken linje de skulle gå. Vi har både skola, linje och ställe att välja på. Det vuxna har lite svårt att tänka är att man faktiskt kan ändra sig om det skulle bli fel. Det är inte livsavgörande, utan man kan välja sen om man vill plugga vidare eller om man vill börja jobba.

Många skolor var på var på Stockholms gymnasiemässa för några månader sen, jag var till och med där med pappa dagen efter men trots detta hjälpte det mig inte mycket. Det var massa folk där och allt blev jätterörigt. Alla ville berätta om deras gymnasier vilket jag uppskattar men jag kom tyvärr inte ihåg vilka gymnasier som lät bra.

Jag tror att det är bäst att improvisera, välj det som känns bäst i det tillfället. Välj ett gymnasium som du kommer vilja gå till och ha roligt på istället för att gå till en tråkig skola för att få en bra utbildning.

Lyssna på andras tips men välj vad som känns rätt för dig även om folk omkring dig säger att det är omöjligt eller dåligt.

Krönika 19

Jag kom på mig själv med att sitta och titta på gamla foton för någon vecka sen. Det fanns många bilder på mig när jag var liten, men jag märkte att det inte fanns så många bilder på mig från senare år.

Jag minns när jag alltid ville vara med på bilder som liten. När jag ser bilderna kommer jag ofta ihåg vad som hände just när bilderna togs, hur kul vi hade, vad vi gjorde och sådant. Och visst är det roligt att sitta och titta på bilder som är tagna de senaste åren, tillsammans med kompisar. Då minns i alla fall jag verkligen hur roligt det var när bilderna togs, och jag kommer ihåg saker vi skrattat åt. Vem bryr sig egentligen om man gör en ful min eller så? Det finns ju minnen att skratta åt i bilderna, och det är det viktigaste, eller?

Jag vet med mig att speciellt tonårstjejer inte längre vill vara med på bild. Alltid när jag ska ta kort på mina kompisar, så är det någon som vänder sig bort, springer iväg eller gömmer sig bakom någon annan. Det är så tråkigt att man inte bara ler och låter en ta kort. Och då leder det till att i alla fall jag smygfotar mina vänner, och sedan visar bilden för dem och vägrar att ta bort den om kompisen ser hyfsat normal ut. Fast ibland blir bilden så ful och suddig att vi inte kan sluta skratta på flera minuter. Och ibland gör man bara en ful min för att man inte ska råka se dum ut. Fast sen om någon säger typ ”se bara normal ut och ignorera kameran”, så blir det genast omöjligt att se normal ut.

Nästan alltid när mina föräldrar ska ta kort på mig och mina syskon, så vänder minst en av oss bort sitt ansikte. Men nästan aldrig jag, för jag tänker mycket på hur det då blir när jag blir stor, och vill se foton på mig själv från tonåren eller visa mina vuxna kompisar, och också se bilder på dem. Det går ju inte om de säger att det inte finns bilder på dem för att de vände bort sitt ansikte jämt.

Så det jag vill säga till alla ni tonåringar som vänder bort fejset när någon vill ta kort; sluta med det, för det kommer ni ångra när ni blir äldre!

Krönika 18 Jodå, tomten finns!

Jag har tänkt på det här när det gäller gamla skrönor om alla sagofigurer som man än idag ljuger om. Ta till exempel tomten. Alla vuxna vet att tomten inte existrerar på riktigt. Med tanke på att alla paket får inte plats i en enda släde, tomten är för bred för  att komma ner för skorstenen, tiden räcker absolut inte till (med tanke på att han har 1 tusendels sekund till varje hus) och att renar kan flyga är helt uteslutet. Så varför  ljuger man för sina barn och övertalar de att tomten finns? För vi alla vet att när barnen sedan växer upp så kommer de ändå inse att det inte var sant. Så den stora frågan är då, varför för man vidaren den här lögnen?

Visst så vet vi alla att man kan lura i barn det mesta, eftersom att barn har en väldigt livlig fantasi plus att barnen litar på det som de vuxna säger. Och jag har ju såklart själv, precis som alla andra, blivit lurad som barn att tomten finns. Att som liten blivit tvingad att sitta i knäet på pappa, utklädd till tomte – medans jag livrädd skriker för glatta livet. Vems idé var det att man skulle börja med att ljuga för sina egna barn? Varför kan man inte säga som det är? Att julen firas egentligen i samband med att man hedrar kristu födelse? Men nej, man ska iställe gå runt och säga att man firar julen för att en tjock läskig gubbe ska komma hem till dig och dela ut paket.

Och det här påverkar ju hela marknaden också. Man kan till och med säga att den riktiga anledningen till att julen finns, är för att alla vuxna ska bli totallt stressade, barn ska få paket bara för att jesus föddes och marknaden höjer sina priser för att tjäna mer pengar just runt jul.

Och så klagar alla människor på att alla invandrare kommer med nya traditioner till vårt land, medans våra traditioner är väldigt dumma i sig själva. Till midsommar så hoppar vi som små grodor runt en midsommarstång som ser ut som ett könsorgan, på påsken så dekorerar man växterna med färglada fjädrar, och på halloween så klär vi ut oss till monster och går runt och ber folk om godis.

Hur vrickat är vårt samhälle egentligen?

Så när ni väl blir föräldrar en vacker dag, tänk efter ordentligt: Varför trycka i era barn massa lögner som är falska? Varför inte säga som det är att vi firar julen på grund av jesus födelse eller att det är en årstid då man ska umgås och spendera tid med familjen?

Sen så är tandfén en helt annan sak, men det tar vi en annan gång.