Godiset var i alla olika former, färger och smaker. De hårda karamellerna är min favorit och jag äter nästan inget annat godis. Malin och jag såg ut som att vi hade hamnat i himmelriket. Ögonen på oss glittrade och vi tvekade inte en sekund på att gå in och låta killarna som väntade på oss, vänta ett tag till. Den fantastiska godisaffären som vi befann oss i låg långt upp på Slöjdgatan. Vi valde mellan sura, salta och söta godisar. Den lilla påsen vi fick var full och jag förväntade mig inte att den skulle bli billig. Såklart hade jag rätt och det slutade med att vi köpte en påse godis för 100 kronor. Frågan är, var det värt det? Pengar är det enda folk pratar om och man blir otroligt glad när man ser två tröjor som ser likadana ut, fast den ena kostar 50 kronor mindre. Att jag då köper en påse med hårda karameller för 100 kronor verkar rätt absurt.
Godiset var det godaste godis jag ätit, speciellt för att jag älskar karameller och inte tycker att något annat godis är särskilt gott. Killarna som vi skulle möta tycker troligen fortfarande att det var väldigt korkat att köpa godis för så mycket pengar, när vi bara skulle ha det som föda till filmtittandet, men jag ångrar det inte en sekund. Man kommer prioritera olika saker i livet. Någon gång kanske man vill ha den fina och väldigt dyra D&G-väskan man har kollat på i flera år och en annan gång kanske man vill ha godiset från den dyra godisaffären vid Hötorget. Det mesta kostar pengar och det kommer vi inte komma ifrån, men ibland måste man få offra lite extra på något helt onödigt.
De frågor som ploppar upp i huvudet efter att man har gjort en sån här grej är utav skuld. Varför skänkte jag inte pengarna till tanten utan ben som satt ett kvarter bort? Varför gav jag inte pengarna till BRIS, så att fler barn och tonåringar kunde få hjälp i kampen mot drickande föräldrar och mobbning? Situationen som uppstod för mig är troligen väldigt vanlig. När man står där och ser godiset framför sig börjar man i första hand ifrågasätta sig själv, som ”Emilia, du behöver det inte, men varför inte njuta av lite godis tillsammans med polarna? Det är väll trevligt?”. Samma sak uppstår nog i alla hem. Ibland frågar man jag mig själv ”Vill du ha den eller behöver du den verkligen?”, när det gäller en väldigt snygg jacka eller kjol. Svaret behöver jag nog inte avslöja, men trots omständigheterna är det det svaret man väljer.
Om jag frågar mina kompisar om de har kläder de aldrig använder eller plagg de bara använt en gång och som nu står och samlar damm, svarar de JA! Samma sak gäller mig. Jag har massor av klänningar och kjolar som jag använt en gång (eller ingen om jag ska vara helt ärlig). Om jag skulle lägga ihop hur mycket pengar jag har slösat på de klädesplaggen, tillsammans med många par skor och andra kläder jag inte använder, skulle jag med ganska hög sannolikhet komma upp i över 10.000 . Att se den siffran såhär, svart på vitt, är hemskt.
Som med allting annat är det reklam och snacket på skolor och jobb som påverkar oss. Om en kompis säger till mig att hon älskar Converse, kommer jag också börja göra det och sen står jag där med mina 1.500 kronor dyra skor, när jag egentligen kunde köpt ett par fejkade Converse för 200 kronor. Det är marginalen på 1.300 kronor som känns så fruktansvärt hemsk. De pengarna hade räckt i flera veckor för tanten utan ben ett kvarter bort.
Egentligen tycker jag att minst (!) 20 procent av priset på en vara ska gå till Röda Korset, men vad är anledningen till att det inte är så? Det skulle vara superbra, eller hur? Alla håller väll med?
Såklart tycker alla att det skulle vara strålande, men företagen vill utvecklas och för att det ska hända behövs pengar. Får inte företagen in sina pengar kan de inte betala ut lönerna till arbetarna. Betalar de inte ut alla löner leder det till att alla slutar och slutar alla går företaget i konkurs.
Det jag vill komma fram till är att de flesta har ett stort habegär. De vill bara ha mer och mer, om det så angår kläder eller pengar. Människor är även väldigt snåla, inte alla, men så gott som alla behåller gärna det de har fått tag i. Jag säger inte att jag är annorlunda och jag tror att det är som en överlevnadsprincip av något slag. Hoppas att världen kan förändras en dag, men många små bäckar blir till en stor å. Vi behöver börja smått och jobba oss uppåt ifrån detta habegär.
Rubriken är annorlunda och gör att man vill läsa för att se vad krönikören kunnat åstadkomma för text med en sådan överskrift. Den är skriven i jag-form och tar upp ett viktigt ämne idag, nämligen vår höga konsumtion av saker och krönikören kommer med egna åsikter och lösningar vilket är bra. Det var dock en del text som kändes överflödig och ämnet "flöt ut" lite för mycket ibland och lite humor hade varit roligt. Men det var en riktigt bra krönika! :)
SvaraRadera