Jag kom på mig själv med att sitta och titta på gamla foton för någon vecka sen. Det fanns många bilder på mig när jag var liten, men jag märkte att det inte fanns så många bilder på mig från senare år.
Jag minns när jag alltid ville vara med på bilder som liten. När jag ser bilderna kommer jag ofta ihåg vad som hände just när bilderna togs, hur kul vi hade, vad vi gjorde och sådant. Och visst är det roligt att sitta och titta på bilder som är tagna de senaste åren, tillsammans med kompisar. Då minns i alla fall jag verkligen hur roligt det var när bilderna togs, och jag kommer ihåg saker vi skrattat åt. Vem bryr sig egentligen om man gör en ful min eller så? Det finns ju minnen att skratta åt i bilderna, och det är det viktigaste, eller?
Jag vet med mig att speciellt tonårstjejer inte längre vill vara med på bild. Alltid när jag ska ta kort på mina kompisar, så är det någon som vänder sig bort, springer iväg eller gömmer sig bakom någon annan. Det är så tråkigt att man inte bara ler och låter en ta kort. Och då leder det till att i alla fall jag smygfotar mina vänner, och sedan visar bilden för dem och vägrar att ta bort den om kompisen ser hyfsat normal ut. Fast ibland blir bilden så ful och suddig att vi inte kan sluta skratta på flera minuter. Och ibland gör man bara en ful min för att man inte ska råka se dum ut. Fast sen om någon säger typ ”se bara normal ut och ignorera kameran”, så blir det genast omöjligt att se normal ut.
Nästan alltid när mina föräldrar ska ta kort på mig och mina syskon, så vänder minst en av oss bort sitt ansikte. Men nästan aldrig jag, för jag tänker mycket på hur det då blir när jag blir stor, och vill se foton på mig själv från tonåren eller visa mina vuxna kompisar, och också se bilder på dem. Det går ju inte om de säger att det inte finns bilder på dem för att de vände bort sitt ansikte jämt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar