Krönika 17 Klädindustrins påverkan på våra liv

Hela den varma gårdagen spenderade jag tillsammans med min vän i Stockholm, där vi ofta brukar vara. Det är en mycket vacker stad så därför promenerade vi längs vattnet en bit och åt på ett mysigt café. Vi gick även runt och tittade på allt som fanns, vilket mestadels var affärer och därmed blev det ganska mycket shopping. Innan vi åkte dit hade jag inte planerat att köpa någonting alls, men på hemvägen upptäckte jag till min fasa att min plånbok var mer än 2000 kr fattigare… utan att jag hade planerat det eller ens behövde det, hade affärernas propaganda och lockande butiker fått mig att köpa alldeles för mycket kläder. Tröjor, jeans, shorts, koftor, trosor, en klänning och det tog inte slut där. När jag tittade igenom kassarna kom jag ihåg att jag hade köpt allt från strumpor till en tjocktröja i alldeles för stor storlek. Jag vill ju såklart inte skylla mitt vårdslösa shoppande på affärerna, men jag måste säga att de är experter på att få oss människor att handla. Med fin inredning och glad personal, rolig musik och fina bilder på modeller lockar de fram shopaholicen i alla oss.

Där satt jag alltså på tåget mot min hemstad med inte mindre än sju olika kassar i händerna. Jag undrade hur jag kunde ha låtit mig själv handla så mycket, och jag är säker på att jag inte är den första som har känt så efter en shoppingrunda men inte heller den sista. Jag visste att jag nog skulle råka göra samma misstag flera gånger igen i framtiden. För saken är den, att butiker nöjer sig inte med att skapa en kollektion för varje årstid och låta kunderna vara nöjda med kläderna de köpte för några månader sedan. De producerar hela tiden nya kläder, skapar nya moden och sätter på så sätt nya trender hela tiden. Modet är ständigt i rörelse och det som var jättepopulärt förra månaden ser nu plötsligt konstigt ut i allas ögon. Därför drivs vi alltså att handla nya saker hela tiden som stämmer in med det nya modet och det här mönstret verkar aldrig ta slut. Jag skulle alltså vilja säga att det är affärerna som bestämmer hur våra kläder ska se ut, lika mycket som kändisar och personer på tv.

Det här kretsloppet av shopping påverkar tyvärr mer än bara våran personliga ekonomi. Det har en dålig effekt på miljön, då vi producerar mycket mer tyg och diverse andra material som behövs till kläder när de skapas. För att inte tala om alla stackars barn- och fabriksarbetare som måste göra nya kläder hela tiden bara för att vi slänger de förra som de gjorde direkt.

Klädindustrin har även en stor inverkan på hur vi ser på människors kroppar och hur en normal kropp ska se ut, då alla klädesmodeller är otroligt smala och vackra. Det spelar alltså en betydande roll inom kroppsfixeringen som råder i världen idag, vilket jag tycker borde utnyttjas på ett motsatt sätt. När vi köper kläder är det naturligt att vi jämför oss själva med modeller och skyltdockor och att vi även förväntar oss att kläderna ska sitta likadant på oss som på dessa onaturliga kroppar. När de inte gör det, eller när vi direkt ser att vi är dubbelt så stora som  modellerna bidrar det mycket till den redan existerande utseendefixeringen. Affärerna tillsammans med klädindustrin borde använda denna makt till att få människor att må bättre över sig själva och vara stolta över hur de ser ut! Genom att använda modeller som ser ut som riktiga människor i alla olika format kan de få många unga människor att må otroligt mycket bättre.

Krönika 16 Kan pengar köpa lycka?

När man var liten fanns det ofta dyra leksaker som man ville köpa, men som man inte hade råd med. Då önskade man att man hade hur mycket pengar som helst, så att man skulle kunna köpa det. Man skulle också kunna också kunna resa vart man ville på semester och kunna vara ledig och inte behöva arbeta om man hade så mycket pengar.

Man brukar också få reklam ofta om spelautomater på nätet, poker på nätet, lotterier och hästvadslagning, som alla handlar om att vinna pengar. Vinner man mer än man förlorar på att betala för dessa? Varför vinner bara gamla gubbar och gummor? Det är ett mysterium som nog aldrig kommer lösas, men det beror troligtvis på att det är vanligast att det är just pensionärer som är med i lotterier och på så sätt är det större chans att en gubbe eller gumma vinner.

Många vill tjäna pengar och bli rika, så att de kan ha råd med allt de vill köpa och på så sätt lyckliga. På många filmer och dokumentärer ser man personer som är jätterika och har råd men nästan vad som helst. Då är det lätt att bli avundsjuk på dem personerna, men det är ju inte säkert att de är lyckliga bara för att de har pengar.

Jag läste en krönika om en pojke som hade blivit övergiven av sina föräldrar och bodde bland en massa hundar på gatorna. Han hade hundar som han brydde sig om och hundar som brydde sig om honom. Det var också två kvinnor som var snälla mot honom: fru Leti, som gav honom och hundarna mat och Doña Rosa, som hade en ruin där hon lät honom och andra hemlösa sova. Även han hade folk som brydde sig om honom och på så sätt tror jag att han också hade lite lycka i sitt liv, trots att han inte hade några pengar alls.  

Vissa har jättemycket pengar och vissa har endast lite. Jag tror att det beror mycket på om hur ens föräldrar har haft det, om man har kämpat mycket i skolan så att man fick höga betyg och om man kämpat mycket på sitt jobb. Det beror även på om man bor i ett rikt eller fattigt land, om man bor i ett rikt land är det nog lättare att få bra utbildning och jobb och om man kommer från ett fattigt kanske det finns få jobb och man inte får så bra utbildning. Det skulle vara bra om alla hade lika mycket pengar, men då skulle det kanske inte spela roll om man kämpade mycket med sin utbildning och på sitt jobb, eftersom alla ändå skulle få lika mycket pengar.

Jag tror inte att man blir lycklig av att vara rik om man inte har någon att dela det med. Lycka kommer enligt mig från om man har folk som bryr sig om en och människor som man själv bryr sig om. Dock tror jag att det är lättare att vara lycklig om man har pengar eftersom då kanske man inte har lika mycket problem med att tex ha råd med mat och sådant. Om man inte behöver arbeta och kämpa för att få får med saker tror inte jag att man har det särskilt kul, eftersom det är roligt att ha något att se fram emot. Om man alltid skulle göra roliga saker kanske man skulle tröttna på dem och tillslut bli uttråkad varje dag.

Det jag vill säga är att man ska bry sig om det man har och ens nära och kära. Man ska se fram emot saker, men man ska också njuta av det som finns nu. Man måste jobba för att kunna vila annars är livet inte roligt och hur lycklig är man då? Folk blir lyckliga på olika sätt men av endast pengar blir man inte lycklig.

Krönika 15 Engagerad eller beroende

Jag tror att in princip alla vet hur det känns att vara helt uppslukad av något. Det kan vara allt ifrån att shoppa kläder till att spela tv-spel, så det är helt enkelt olika från person till person beroendes på vilka intressen man har. Jag själv var beroende av tv-spelsserien Call of Duty och ett tag var det så illa att jag kunde spela över fem timmar varje dag, vilket resulterade i att jag missade läxor och fick skynda med att göra dem kvällen innan de skulle lämnas in. Eftersom jag spelade så pass mycket varje dag har jag en total speltid som är över 1500 timmar på endast tre stycken spel. Direkt när jag vaknade på morgnarna brukade jag göra kaffe och spela Call of Duty i flera timmar om jag inte hade planer för dagen, då jag spelade när jag kom hem istället.

Det här är något jag vet att många känner igen sig i då jag läste att hela världens totala speltid på datorspelet World of Warcraft är 5,93 miljoner år. Det spelar ingen roll hur allvarligt ett beroende är, det är alltid ett beroende även om det gäller kaffe eller kanske droger. Det är alltid svårt att sluta med sitt beroende av olika anledningar men det är oftast vid lättare beroenden så att man tyckte till en början att det var kul och så blev det mer och mer av ens liv tills man inte kan förstå vad man gjorde innan det. Vid tyngre beroenden kan det vara så att man mår dåligt psykiskt om man inte fortsätter med beroendet eller försöker sluta, vilket gör det riktigt svårt att sluta så att det inte känns som att det är värt det.

En annan sak som jag och flera vänner lätt fastnar för är olika tv-serier då jag nästan tvingar mig själv till att kolla på alla säsonger som finns av tv-serien under så kort tid som möjligt. Detta är något jag fortfarande blir helt uppslukad av och det har inte blivit bättre, men jag känner samtidigt inte att jag behöver sluta med det då jag fortfarande har ett socialt liv.

Datorspels beroenden har nog mer än hälften av alla tonårskillar av något slag och det finns flera anledningar till att alla bör sluta helt eller lugna ner sig med det då det oftast leder till dålig hälsa. Den dåliga hälsan kommer från att man sitter still under en längre tid, inte rör på sig tillräckligt och äter dåligt.

När jag säger äter dåligt så menar jag inte att man inte äter tillräckligt utan att man äter fel. De flesta som spelar tv-spel vill få i sig något med koffein eller liknande med mycket snabb energi så att man kan hålla sig vaken under lan*. Under lan så är det ingen som vill eller orkar ta sig tid till att tänka på vad man äter eller laga riktig mat så det slutar alltid med att man har mycket energidryck och pizza nära.

Det finns in princip ingen anledning till att fortsätta med ett ”beroende” enligt mig med tanke på att det tar upp för mycket tid som du kan lägga på roligare saker som att umgås med vänner. Jag tycker även att ett beroende som datorspel kan bli lite väl osocialt i längden så det är bättre att ha vänner än att umgås med sin dator eller tv hela dagarna.

*Lan är när en grupp människor samlas och spelar något spel under en lite längre tid.

Krönika 14 Lika eller olika?

Jag sitter på sängen och ser mina två bästa kompisar stå vid spegeln framför mig och gör sig i ordning, för att snart dra iväg på fest. Jag undrar vad killarna gör just nu? Står de också framför spegeln och fixar sig? Undrar om de ser tillräckligt bra ut? Precis som mina vänner gör just nu? Jag tänker på honom, den speciella killen som också ska till festen. Jag vet att han kommer se helt perfekt ut i sitt fixade, men lite rufsiga hår. Står han kanske framför spegeln nu?

Jag tror vi alla har fått höra någon gång, tjejer är konstiga eller killar är konstiga. Ja, vi alla är lite konstiga, men den enda anledningen till varför vi tycker det, är för att vi har olika känslor, visar det på olika sätt och vi har väldigt svårt att sätta oss in i den andras sits.

Killar klagar alltid på att vi tjejer, tar så lång tid på oss när vi ska göra oss i ordning. Vi ska sminka oss, välja kläder och fixa håret. Men tar tjejer verkligen så mycket längre tid på sig, än killar? Killar ska ju också välja kläder och fixa håret, vilket tar väldigt lång tid för dem också. Att de alltid ska skylla på oss, är nog bara en ursäkt. Av egna erfarenheter vet jag att killar tar minst lika lång tid på sig som vi tjejer. När man ska iväg, är det alltid killen som är sist ut ur badrummet och är fortfarande inte helt nöjd med håret.

För bara 10 år sen fanns inte alla dessa produkter för killar som nu finns. För tjejer har det alltid funnits massa smink, hårprodukter, parfymer och kroppslotion. För killar fanns det hårvax och någon parfym. Men nu kan man gå in i de flesta butikerna och köpa både produkter till killar och tjejer. Det finns nu nästan lika mycket för båda, det enda som inte är så vanligt för killar nu, är smink.

Det är bra att det finns alla olika sorters produkter för både killar och tjejer nu, för vi alla tycker att det är viktigt att se bra ut. Det finns ju också många produkter som hjälper oss att hålla huden och kroppen ren, vilket är väldigt bra.  

Mina kompisar är klara, de ser helt strålande ut och vi är redo att gå nu. Vi möter upp killarna på stan och går tillsammans till festen. Precis som jag visste, ser han helt perfekt ut i håret och han har den där snygga skjortan på sig, som han vet att jag gillar. Festen blir perfekt den också och kvällen slutar med att vi går hem tillsammans till honom.

Vi tjejer och killar är nog väldigt lika på insidan. Det är inte mycket som vi inte är lika på. Vi kan nog vara ganska olika när de gäller att visa känslor och så, men det har inte med utseendet att göra. Vi båda är rädda för att bli sårade, för att öppna sig för en annan person eller för att bli dömda.

Krönika 12 Så kallade problem

En väldigt frustrerande sak är när man får långsamt internet. Som när man ser på videos på Youtube och det aldrig laddar klart, eller när man laddar ner filmer, med så låg hastighet att det tar flera timmar. En annan sak som är panikframkallande är när man försovit sig och man inte laddat mobilen kvällen innan, hur ska man klara sig utan batteri hela dagen? Detta kallar vi alltså I-landsproblem, löjliga problem som mest uppstår i de rikare länderna. Ett tecken på girighet och bortskämdhet.

Många av dagens I-landsproblem är relaterade till handel och shopping. Ett av de problemen som många killar har, är att man inte orkar handla kläder. Som jag till exempel, jag vet att jag måste ha nya kläder och skor, men jag varken vill eller orkar inte ta mig tid för att åka och ”shoppa”. För tillfället använder jag joggingskor. Saken är den att jag använder dem mitt i vintern.

Det här leder till att mamma måste åka in till stan efter jobbet eller på annan möjlig eller omöjlig fritid, ensam. När mamma efter dagen i stan köpt kläder och skor åt mig och kommer hem är hon såklart trött. Om jag då råkar säga att jag inte gillar det hon köpt åt mig utan att knappt titta på det, får jag ett långt tal om hur länge hon har letat och hur omsorgsfullt hon valt ut plaggen. Alltså blir jag praktiskt taget tvingad att använda vad hon nu än har köpt.

De få gångerna jag åker med någon av mina föräldrar och handlar kläder blir det ändå inte bra. Är jag med mamma och handlar vill hon vara kvar länge i gallerian, hon vill kolla i varenda butik och gå igenom alla klädställ, vilket jag då inte vill. Dock hittar vi oftast många bra och snygga plagg.  Går jag istället med pappa går det oftast för snabbt, han ogillar att handla kläder mer än mig, och i slutändan har vi inte köpt så många fina plagg som jag hade tänkt från början.

Jag är helt säker på att det inte bara är jag som har dessa problem. Det finns säkerligen fler tonåringar som är lika lata och till synes ”bortskämda” som jag själv. Sedan är detta självklart inte det ända I-landsproblemet, utan bara ett i mängden. Det vi istället borde göra är att tänka efter, få lite perspektiv på vårt agerande. För vissa människor på denna jord drömmer om att ha sådana så kallade ”problem”.

Nästa gång jag behöver köpa kläder ska jag försöka tänka att jag är lyckligt lottad som har råd med detta och jag har tur som kan välja från ett så pass stort utbud.

Krönika 11 Hej jag heter Kristin, och jag är en shoppaholic!

”I-landsproblem, jag vet!” Så brukar det ofta låta när jag och mina kompisar får dåligt samvete över vårt levnadssätt och HEMSKA vardagsproblem såsom vem som har den nyaste doften och de dyraste byxorna. Åker jag in till stan och återvänder med odraget kort, ja, då har jag varit duktig. Skänker jag 100 kronor till välgörenhet, ja, då har jag varit så duktig att jag är värd de där nya jeansen som jag med brustet hjärta lämnat kvar på hyllan i affären. Är jag en shoppaholic?

När jag strosar runt inne i en storstad, omgiven av snyggt klädda människor, mysiga caféer och affärer i massor mår jag som bäst. Grädden på moussen är om jag stoltserar runt med påsar i massor, och inte de där tråkiga plastkassarna man får från H&M, nej, det ska vara fyrkantiga papperspåsar av material regnskog. Helst med Hollister eller Levis tryckt, så att alla kan se att hon minsann handlar där. Hemskt, but so true. Ja, jag är en shoppaholic. Finns det avvänjningskurser får den sjukdomen?

När jag senare kommer hem börjar helvetet. Garderoben är full. Jag har två alternativ:
1. Köpa en större, nyare och bättre garderob.
2. Ta mig an det omöjliga och lätta på lasten hos min kära kollega (alternativet jag alltid väljer).

Att vakna på morgonen, öppna en fullproppad garderob och inte hitta något att ha på mig är en riktigt sorglig historia eftersom jag då förstår hur mycket kläder jag faktiskt äger. Då kommer det dåliga samvetet krypandes. Här står jag och gnäller över en garderob som innehåller kläder för 1000-tals kronor, medan mäniskor i utvecklingsländer inte har råd med mat eller vatten för dagen. Vad är det som har gått fel i utvecklingen? Skulle alla skippa den där supersnygga tröjan och istället skänka pengarna till välgörenhet skulle vi slå två flugor i en smäll. För det första förbättrar och kanske räddar du liv. För det andra är det ett litet, men bra, steg mot ett liv utan shopping. För du är en shoppaholic men är inte redo att erkänna det. Än.

När jag hör ordet ”shoppaholic” tänker jag på den rödhåriga och nätta flickan i filmen, med samma namn, som med hjälp av de magiska korten köper allt hon vill ha. Vi drar våra magiska kort mer än vad som behövs. I Hollywood tävlar hemmafruarna om vem som har kreditkortens guru, the black card. Det kortet öppnar många dörrar och ger status. Med det kortet skulle man lätt kunna köpa mat åt en hel by på Afrikas horn. Men så finns det ju också den där nya Louis Vuitton väskan som ingen av dina väninnor har…

För att bota denna åkomma helt måste vi få ett stopp på vårt shoppande! Om alla slutar spendera sina pengar kommer det bli färre affärer och priserna höjas. I många länder får man stora lån p.g.a. ”husbyggen” och försök till industrialisering. Men vad är våra lån? Vill du veta det..? jo, antagligen för den där väskan som du inte hade råd med men som följde med dig hem ändå, eller den nya 42” LCD tv:n som fick ta den” lilla” 32” tv:ns plats. Dock fanns ingen lön kvar, men äh, jag tar ett sms lån…

Blair Waldorf (från min favoritserie Gossip girl) är en riktigt shoppaholic. Hon slängde ur sig ett citat som fastnade i min hjärna: ”Whoever said money doesn´t buy happiness didn´t know where to shop”. Hon sa det som alla tänker men ingen vill säga. Pengar köper faktiskt lycka!

Jag och samhället är inte mogna för att bota vår åkomma än och innan vi blir det ska jag nog ta en runda på stan.

Krönika 9 Var inte så lättlurade

Igår när jag åkte bussen hem så såg jag en reklamaffisch där de gjorde reklam för ett slags piller som skulle hjälpa dig att gå ner i vikt. Affischen föreställde en pinnsmal tjej som såg väldigt glad och nöjd ut. Den synen fick mig att koppla till de lektionerna i Svenska när vi jobbade med propaganda. Jag började fundera över just de sakerna, reklam och propaganda. Jag tycker att de flesta reklamerna nuförtiden innehåller mer eller mindre propaganda. Såklart måste företagen få försöka skaffa kunder på något sätt, men vissa företag går lite över gränsen för vad som är reklam eller propaganda.

En reklamsida för Tele2 kan se ut såhär: ”99 kr i månaden, inte ett öre mer. Inte ens modemet kostar något”. Då tänker man ”Åh, vad bra! Det är gratis”. Men sedan står det längst ner på sidan en osannolikt liten text: ”En engångskostnad för inträde (295 kr) och frakt (99 kr) tillkommer”. När jag ser sådant så blir jag rent ut sagt sur. Speciellt när det är jag själv som ska köpa något. Lurendrejeri är vad det är.

Det jag undrar nu är, varför ska de alltid överdriva i reklamerna? Det ska alltid låta så extraordinärt. Vackra tjejer flänger runt med sitt ultraglansiga hår, en kille tittar på dig förföriskt genom tv:n med ett bländande vitt leende och en glad liten flicka har precis borstat sina små tänder med den nya ultra-white-super-fresh-tandkrämen. Jag vet inte hur det är med er som läser detta, men jag har slutat att tro på sådana här trick som de gör. Min hjärna har installerat något slags anti-propaganda-program i mitt huvud så min hjärna kopplar bort det jag ser så fort reklamer går över gränsen. Om de nu vill att folk ska köpa deras produkt och bli trogna kunder så varför inte bara tala sanning från början? I vissa fall förlorar de säkert bara konsumenter och det blir omvänd effekt. Jag kan erkänna att jag nog också skulle ljuga lite i min reklam om jag ville att så många som möjligt skulle köpa min produkt. Men aldrig så mycket som vissa gör.

Har ni tänkt på att rösten i en reklam också spelar en stor roll? Om de gör reklam för ”proteindrinkar” som muskelbyggare brukar använda i sin träning, så lockas folk mer till en grov mansröst än till t.ex. en kvinnoröst. Det tycker jag är ganska intressant faktiskt, att man kan lockas till olika röster. I reklamer där de behöver samla in pengar till olika fonder o.s.v. så använder de ofta bilder på ledsna barn och barnröster för att man ska bli lite sentimental och vilja skänka pengar till just den fonden. De ”utnyttjar” också kändisar i de reklamerna där de brukar sitta på en pall och prata lugnt med valpögon och berätta om all svält i världen och att de tycker att just DU ska skänka pengar. Har det gått så långt att vi hellre dras till kändisarna än till själva insamlingsfunktionen? Det är väl ändå de svältande människorna som ska spela roll, inte om det är en kändis som förespråkar för företaget, eller?

Så snälla, gå inte på fler överdrivna reklamer. Försök vara väldigt kritisk mot reklamerna och tro inte alltid att det är så bra som de säger. Det är ofta för bra för att vara sant…