Krönika 9 Var inte så lättlurade

Igår när jag åkte bussen hem så såg jag en reklamaffisch där de gjorde reklam för ett slags piller som skulle hjälpa dig att gå ner i vikt. Affischen föreställde en pinnsmal tjej som såg väldigt glad och nöjd ut. Den synen fick mig att koppla till de lektionerna i Svenska när vi jobbade med propaganda. Jag började fundera över just de sakerna, reklam och propaganda. Jag tycker att de flesta reklamerna nuförtiden innehåller mer eller mindre propaganda. Såklart måste företagen få försöka skaffa kunder på något sätt, men vissa företag går lite över gränsen för vad som är reklam eller propaganda.

En reklamsida för Tele2 kan se ut såhär: ”99 kr i månaden, inte ett öre mer. Inte ens modemet kostar något”. Då tänker man ”Åh, vad bra! Det är gratis”. Men sedan står det längst ner på sidan en osannolikt liten text: ”En engångskostnad för inträde (295 kr) och frakt (99 kr) tillkommer”. När jag ser sådant så blir jag rent ut sagt sur. Speciellt när det är jag själv som ska köpa något. Lurendrejeri är vad det är.

Det jag undrar nu är, varför ska de alltid överdriva i reklamerna? Det ska alltid låta så extraordinärt. Vackra tjejer flänger runt med sitt ultraglansiga hår, en kille tittar på dig förföriskt genom tv:n med ett bländande vitt leende och en glad liten flicka har precis borstat sina små tänder med den nya ultra-white-super-fresh-tandkrämen. Jag vet inte hur det är med er som läser detta, men jag har slutat att tro på sådana här trick som de gör. Min hjärna har installerat något slags anti-propaganda-program i mitt huvud så min hjärna kopplar bort det jag ser så fort reklamer går över gränsen. Om de nu vill att folk ska köpa deras produkt och bli trogna kunder så varför inte bara tala sanning från början? I vissa fall förlorar de säkert bara konsumenter och det blir omvänd effekt. Jag kan erkänna att jag nog också skulle ljuga lite i min reklam om jag ville att så många som möjligt skulle köpa min produkt. Men aldrig så mycket som vissa gör.

Har ni tänkt på att rösten i en reklam också spelar en stor roll? Om de gör reklam för ”proteindrinkar” som muskelbyggare brukar använda i sin träning, så lockas folk mer till en grov mansröst än till t.ex. en kvinnoröst. Det tycker jag är ganska intressant faktiskt, att man kan lockas till olika röster. I reklamer där de behöver samla in pengar till olika fonder o.s.v. så använder de ofta bilder på ledsna barn och barnröster för att man ska bli lite sentimental och vilja skänka pengar till just den fonden. De ”utnyttjar” också kändisar i de reklamerna där de brukar sitta på en pall och prata lugnt med valpögon och berätta om all svält i världen och att de tycker att just DU ska skänka pengar. Har det gått så långt att vi hellre dras till kändisarna än till själva insamlingsfunktionen? Det är väl ändå de svältande människorna som ska spela roll, inte om det är en kändis som förespråkar för företaget, eller?

Så snälla, gå inte på fler överdrivna reklamer. Försök vara väldigt kritisk mot reklamerna och tro inte alltid att det är så bra som de säger. Det är ofta för bra för att vara sant…

Krönika 7 Fyrkantiga ögon

Datorspel är något som jag alltid sysslat med. Det är något som jag har växt upp med, varit med och sätt dem utvecklats och lagt ner tusentals timmar för att bli riktigt duktig på dem. Skulle jag man t.ex. lägga ner lika mycket tid som man gör på dataspel på någon typ av sport så skulle jag nog kunna varit världsbäst. Det är lite komiskt när man tänker på det. Hur mycket tid som går att spela datorspel.

Jag fick min första dator när jag var kring 6-7 år och redan då började jag fatta ett intresse för datorspel och själva daton i sig och hur allt funkade. Konsoler så som Nintendo 64 och playstation var bland mina favoritintressen när jag var mindre. Datorn hade liksom inte riktigt hunnit blivit så bra som tv-spelen var under den här tiden. I alla fall inte i min värld.

Ett stort minne jag har ifrån just dataspel är när jag och bror lirade ett spel som heter Age of Empire. Spelet då var någorlunda nytt och man tyckte då att det var bland det coolaste som fanns. Grafiken var avancerad och spelet i sig var himla kul. Farsan fixade en varsin data till mig och min när vi var rätt små. Jag var runt 6 när jag fick min och då måste bror var kring 8-9. Oj vad kul vi tyckte det var. Farsan var ju så klart den som var bäst eftersom han var ju den som spelat längst och kunde alla strategier för att vinna. Men småningom lärde jag mig e hel del och gav farsan en match i alla fall, trots att jag bara var kring 6 år.

Farsan visade oss när vi var lite äldre ett spel som heter Diablo ll. Jag fattade aldrig riktigt vad syftet med spelet var och hur man kunde vinna det utan jag och bror sprang bara runt i massa grottor och döda stora jävla skelett som sprang och jagade oss. Fy vad rädda vi var när pappa skulle visa oss något speciellt rum med ett gigantiskt monster i. Jag sprang in först och slog monstret i ryggen. 2 sekunder senare låg jag som ett köttblod hög på marken. Jag fick svårt att sova resten utav den veckan.

Krönika 6 Twilight beroendet hos tonårstjejer

Jag var ungefär 13 år när jag blev riktigt överväldigad för första gången, utan att riktigt förstå vad som hände.

Alla i skolan pratade om en film som var ”SÅ bra” och att man ”bara MÅSTE se den” Några månader gick, men snacket om filmen gick inte över så jag bestämde mig för att låna filmen av en kompis. Filmen hette Twilight. Jag tittade på filmen på kvällen i ett mörkt rum med ett täcke runtom mig. Precis när det började bli spännande kom min mamma in i rummet för att meddela mig att det var dags att gå och lägga sig. Jag bad henne att låta mig se klart filmen, men som mammor är lät hon mig inte göra det. Så med en liten bit kvar av filmen försökte jag att sova. Jag var helt uppspelt efter filmen med en pirrande känsla i magen. Jag hade ett behov att hela tiden skaka mina händer eftersom jag bara inte kunde sitta still. Jag var tvungen att göra något av min känsla som jag hade fått efter filmen så… jag skakade mina händer.

Med en liten bit kvar av filmen gick jag till skolan dagen efter. Jag kunde verkligen inte tänka på något annat än filmen, jag kunde inte prata om något annat än filmen och jag kunde inte sluta skaka mina händer. Filmen hade varit så mycket bättre än mina förväntningar och nu förstod jag varför alla snackade så mycket om filmen. Hela dagen så väntade jag på att dagen skulle ta slut så att jag skulle kunna få gå hem och titta på slutet.

När jag väl kom hem och fick titta på filmens slut blev jag lättad. Att jag äntligen fick veta hur det slutade.

Efter de två dagarna var jag fast. Detta hände när det var några dagar kvar innan uppföljaren till filmen kom ut på bio. ”New moon”. Jag hade lovat mig själv att inte läsa böckerna innan jag sett alla filmer. Det var ett löfte jag inte kunde hålla. När jag väl hade sett film nr. 2 så, åter igen, kunde jag inte sluta skaka mina händer och när jag skulle gå ifrån biografen så vek sig mina knän. Jag fick ta stöd mestadels av vägen för att inte falla ihop.

Jag köpte en massa tidningar om Twiligth, en massa posters och smycken m.m. om twilight serien. Allt jag köpte under den tiden hade något med twilight att göra. Kläder, smink… allt. Som mest hade jag 52 posters uppsatta på min vägg och jag hade flera som inte var uppsatta. Jag hade även en new moon kalender på väggen och två t-skirts med Robert Pattinson. Jag hade alla böcker (5st) plus att vissa böcker hade jag dubbel uppsättning av. Jag hade även en bok om hur twilight gjordes.

Jag var besatt av alla skådisar i serien och var helt övertygad om att jag var kär i Robert Pattinson, en av huvudkaraktärerna men nu, när jag vet bättre, vet jag att jag var kär i kärleken.

Nu ligger alla mina 52 (+) posters i min garderob tillsammans med kalendern. Mina böcker står i min fina bokhylla tillsammans med en ganska ny twilight bok. Jag är inte ett lika stort fan som jag var då, men jag är definitivt ett fan.

Idag tycker jag att Twilight serien är en av de bästa serier, i både film- och bokformat, som jag läst och sett. Jag tycker nog att det är awesome att det finns sådana böcker och filmer som ger unga tjejer hopp om evigkärlek och att kämpa för saker man tycker är rätt. 

Twilight serien och skådespelarna där i har en massa fans över hela världen. Det är många som reser långa vägar för att få gå på premiärer, många som tältar i veckor för att få se skådespelarna gå på röda mattan. Det finns även några som tältar i väntan på att en Twilight bok ska släppas. Jag vet att jag fortfarande vill titta på nya filmer där twilight stjärnorna är med i.

Jag tror att twilight febern håller på att gå över i och med att det bara finns en film kvar som inte än har släppts på bio. Om 5-15 år så tror jag att twilight kommer att ha blivit en klassiker och att man gör om filmerna till en nyare version.

Jag kan nog tala för många tonårsflickor när jag säger att twiligth förändrar ens liv. Om inte för alltid så för ett tag.

Krönika 5 Pengar och kärlek?

Nästan varje gång jag åker in till Stockholm ser jag någon hemlös, fattig stackare i ett hörn som tigger i tunnelbanan där kylan inte kommer åt lika väl som ute på gatan. Senaste gången jag var där kom en snäll person fram och donerade en femma till en av dem hemlösa och han blev otrolig lycklig. Då märkte jag en otroligt stor skillnad på vad människa och människa uppfattar fantastiskt. Filmen ”Jakten på lyckan” med Will Smith visar verkligen hur en hemlös pappa med sin unge kan ha det på gatan och jag kan inte sluta associera till den filmen när jag ser fattiga på gatan nu för tiden.

Människor tror att man inte kan köpa kärlek, men jag tror de har fel. Man kan ha kul utan pengar, men man får många fler alternativ att ha kul på, med pengar. I och för sig så vet ju säkert indianer knappt vad pengar är, men utöver dem så är pengar alltid ett bra hjälpmedel. Egentligen borde man kanske inte kalla det kärlek, men om man tänker efter riktigt noga så hjälper lite klirr i kassan nästan alltid till med saken. T.ex. om du ska bjuda ut någon på restaurang eller gå på bio så kostar det självklart pengar.

Rika människor har en tendens att sluta uppskatta pengar på grund av överflödet, men när de väl blir utan så märker de hur mycket det saknar dem. Pengar kan göra en girig, det kan göra en ledsen, det kan göra en lycklig och det kan göra en det mesta. Är inte det precis vad kärlek också gör en? Det kanske inte går att just ”Köpa kärlek”, men pengarna är kärlek! Detta låter som någon vis man eller kvinna skulle kunna ha postat på facebook som jag i vanliga fall skulle tyckt varit en ytterst onödig kommentar. Jag är inte ensam om att hata känslomässiga kommentarer på facebook, men ibland har dem faktiskt något vettigt att säga.

I slutändan har jag nog insett att det kanske inte går att köpa kärlek, men det går i alla fall att köpa lycka! Man blir helt enkelt lyckligare av pengar. Så tänk nu alla barn att det är viktigt att gå i skolan så ni inte hamnar på gatan och ska behöva bli lycklig för endast en ynka guldpeng!

Krönika 4 Föräldrar, hör de hemma i idrotten?

– KOM IGEN NU FÖ FAN! SKÄRP TILL DIG NU! Hör vi en kille i vårt lags pappa ropa från läktaren. Han kollar upp mot pappan och möter hans arga blick. Man ser hur hans självförtroende sjunker direkt och när han kommer in i båset sätter han sig längst bort och surar. Vi ser hur pappan går ut ur hallen och smäller igen dörren.

Det skedde en ganska liknande händelse i Uppsala som väckte stor uppmärksamhet i idrottsvärlden men också bland annat folk. Det var efter en innebandycup som pappan lämnade sin son själv mitt i vintern utanför hallen för att han hade spelat dåligt enligt pappan. När tränaren sedan kom ut för att åka hem såg han att pojken stod där själv. Han gick fram och frågade varför han stod kvar här? Pojken svarade att hans pappa har åkt hem, han tyckte att han spelade för dåligt. Tränaren ringde till pojkens pappa och sa att han behövde komma och hämta hans son, men pappan vägrade först men gav med sig senare.

Den här sortens föräldrar är sämre för idrottsvärlden. Dem är för insatta i idrotten och det blir nästan som att det är dem som utför den istället för barnen, de vill liksom för mycket. Oftast är det också de föräldrar som har idrottat själva när dem var små men inte lyckas komma upp på någon högre nivå och då vill dem att sonen eller dottern ska lyckas bättre än vad dem gjorde. De tänker rätt men gör det fel.

Det är vanligt i dagens samhälle att många vuxna tycker att ungdomar tränar för mycket dem får inte tid till sin egen fritid t.ex. att vara med kompisar eller andra intressen. Jag har själv egen erfarenhet av det där för jag var själv tvungen att lägga av med både fotboll och innebandy för att kunna satsa på hockeyn, men samtidigt så tycker jag att vuxna har fel teori. För att ju äldre du blir desto seriösare blir din idrott och för att du ska kunna lyckas med en idrott måste man våga satsa och kanske släppa taget om ett annat intresse. När du kommer upp i viss ålder är det inte bara lek längre utan det kanske handlar om din framtid.

Det här riktar vi till alla idrottsföräldrar där ute. Skärp er nu och låt era barn få idrotta på deras villkor! Er karriär är över för längesen och istället för att skälla och klaga på dem så pusha och peppa dem! Gör träningen till något kul och inte en börda för dem.

Krönika 2 Ljuset i godiset

Godiset var i alla olika former, färger och smaker. De hårda karamellerna är min favorit och jag äter nästan inget annat godis. Malin och jag såg ut som att vi hade hamnat i himmelriket. Ögonen på oss glittrade och vi tvekade inte en sekund på att gå in och låta killarna som väntade på oss, vänta ett tag till. Den fantastiska godisaffären som vi befann oss i låg långt upp på Slöjdgatan. Vi valde mellan sura, salta och söta godisar. Den lilla påsen vi fick var full och jag förväntade mig inte att den skulle bli billig. Såklart hade jag rätt och det slutade med att vi köpte en påse godis för 100 kronor. Frågan är, var det värt det? Pengar är det enda folk pratar om och man blir otroligt glad när man ser två tröjor som ser likadana ut, fast den ena kostar 50 kronor mindre. Att jag då köper en påse med hårda karameller för 100 kronor verkar rätt absurt.

Godiset var det godaste godis jag ätit, speciellt för att jag älskar karameller och inte tycker att något annat godis är särskilt gott. Killarna som vi skulle möta tycker troligen fortfarande att det var väldigt korkat att köpa godis för så mycket pengar, när vi bara skulle ha det som föda till filmtittandet, men jag ångrar det inte en sekund. Man kommer prioritera olika saker i livet. Någon gång kanske man vill ha den fina och väldigt dyra D&G-väskan man har kollat på i flera år och en annan gång kanske man vill ha godiset från den dyra godisaffären vid Hötorget. Det mesta kostar pengar och det kommer vi inte komma ifrån, men ibland måste man få offra lite extra på något helt onödigt.

De frågor som ploppar upp i huvudet efter att man har gjort en sån här grej är utav skuld. Varför skänkte jag inte pengarna till tanten utan ben som satt ett kvarter bort? Varför gav jag inte pengarna till BRIS, så att fler barn och tonåringar kunde få hjälp i kampen mot drickande föräldrar och mobbning? Situationen som uppstod för mig är troligen väldigt vanlig. När man står där och ser godiset framför sig börjar man i första hand ifrågasätta sig själv, som ”Emilia, du behöver det inte, men varför inte njuta av lite godis tillsammans med polarna? Det är väll trevligt?”. Samma sak uppstår nog i alla hem. Ibland frågar man jag mig själv ”Vill du ha den eller behöver du den verkligen?”, när det gäller en väldigt snygg jacka eller kjol. Svaret behöver jag nog inte avslöja, men trots omständigheterna är det det svaret man väljer.

Om jag frågar mina kompisar om de har kläder de aldrig använder eller plagg de bara använt en gång och som nu står och samlar damm, svarar de JA! Samma sak gäller mig. Jag har massor av klänningar och kjolar som jag använt en gång (eller ingen om jag ska vara helt ärlig). Om jag skulle lägga ihop hur mycket pengar jag har slösat på de klädesplaggen, tillsammans med många par skor och andra kläder jag inte använder, skulle jag med ganska hög sannolikhet komma upp i över 10.000 . Att se den siffran såhär, svart på vitt, är hemskt.

Som med allting annat är det reklam och snacket på skolor och jobb som påverkar oss. Om en kompis säger till mig att hon älskar Converse, kommer jag också börja göra det och sen står jag där med mina 1.500 kronor dyra skor, när jag egentligen kunde köpt ett par fejkade Converse för 200 kronor. Det är marginalen på 1.300 kronor som känns så fruktansvärt hemsk. De pengarna hade räckt i flera veckor för tanten utan ben ett kvarter bort.

Egentligen tycker jag att minst (!) 20 procent av priset på en vara ska gå till Röda Korset, men vad är anledningen till att det inte är så? Det skulle vara superbra, eller hur? Alla håller väll med?

Såklart tycker alla att det skulle vara strålande, men företagen vill utvecklas och för att det ska hända behövs pengar. Får inte företagen in sina pengar kan de inte betala ut lönerna till arbetarna. Betalar de inte ut alla löner leder det till att alla slutar och slutar alla går företaget i konkurs.

Det jag vill komma fram till är att de flesta har ett stort habegär. De vill bara ha mer och mer, om det så angår kläder eller pengar. Människor är även väldigt snåla, inte alla, men så gott som alla behåller gärna det de har fått tag i. Jag säger inte att jag är annorlunda och jag tror att det är som en överlevnadsprincip av något slag. Hoppas att världen kan förändras en dag, men många små bäckar blir till en stor å. Vi behöver börja smått och jobba oss uppåt ifrån detta habegär.

Krönika 1 Priset för skönhet

Varje kväll ställer jag in väckarklockan på 5:45 inför nästa morgon, endast för att jag ska hinna med allting innan jag sticker till skolan. En vanlig morgon för mig är att jag vaknar vid sextiden, står vid garderoben runt 15-20 min för att bestämma hur dagens outfit ska se ut. När eller om jag har bestämt mig för vad jag ska ha på mig för kläder så sticker jag ner till köket för att äta frukost, en ostmacka till exempel funkar bra för mig på morgonen. Jag är inte typen som äter så värst mycket, det har jag nog heller aldrig varit men jag är mycket medveten om konsekvenserna om jag skulle skippa frukosten eller om jag inte skulle äta över huvudtaget. Efter frukosten springer jag snabbt upp till badrummet för att platta håret, göra en fläta i luggen eller låta det var självlockigt beroende på vilket humör och hur lång tid jag har på mig. Efter det borstar jag tänderna med extra mycket fluor eftersom jag personligen inte gillar gula tänder och har aldrig gjort det. Jag kollar lite snabbt på min iPhone för att veta hur mycket klockan är. Oftast är det ca 20 min kvar tills bussen kommer, perfekt för att hinna med sminkningen.

När jag ska sova så ställer jag klockan på 07:00, 40 minuter innan jag ska gå till bussen. Jag börjar med att klä på mig, jag roffar åt mig en tröja och byxor från byrån, eller så tar jag de kläder jag hade på mig dagen innan. Jag klär på mig för att sedan gå ut till köket och äta frukost. Ofta blir det två mackor med ost, skinka eller bara smör och till det ett glas O’boy. Har vi inget gott bröd blir det fil med flingor, en klassiker. Allt detta brukar gå på cirka femton minuter. När jag har ätit klart så går jag och borstar tänderna, tar parfym och fixar i ordning håret. För att fixa håret så måste jag först blöta håret för att få ner det. Sedan måste jag föna för att hinna lägga i wax. Jag har fått in flytet på detta så det går ganska snabbt ändå. När jag gjort det så packar jag väskan om vi har idrott, annars sätter jag mig direkt och kollar på Vakna med the Voice. Det jag sparar mest tid på tror jag är att jag duschar kvällen innan, så slipper jag det på morgonen och kan sova lite längre.

Alla tjejer världen över försöker alltid att komma närmare det perfekta skönhetsidealet. Vissa plastikopererar sig, andra sminkar sig lite väl mycket eller färgar håret regelbundet.  Hur förväntar sig killar att tjejer ska se ut eller ha för personlighet för att de ska vara attraktiva? Alla vill se och känna sig perfekta på både in- och utsidan men till vilket pris?

I dagens samhälle så tror jag att de flesta killar vill leva upp till tjejers krav, tillexempel som att man ska vara biffig, magrutor, stora biceps osv. Killar står inte så länge framför garderoben på morgonen, utan tar bara några kläder som ligger där, självklart ska de vara snygga. Det de flesta killar lägger mest tid på är nog sitt hår. Hur förväntar sig tjejer att killar ska se ut eller vara för att de ska vara attraktiva? Alla vill se och känna sig perfekta, både på in- och utsidan men till vilket pris?